Sara bjuder sin mamma på en resa, på en kurort ska de äntligen hinna prata och komma närmre. Två vuxna kvinnor som delat kropp och konstnärskap – varför är det fortfarande tyst om vissa saker?
Resan blir inte som Sara tänkt sig, så hon gör en film istället. En film om hon som nästan är som en själv och ändå en komplett främling. Hon som haft ett liv innan en, så filmen blir en tolkning av det man inte vet.
Efter För dig naken är Broos en självklarhet i film-Sverige, och med upplägget Speglingar bjuder på är det svårt att hålla förväntningarna nere. För många är mor-dotter- relationen den mest spännade och kanske minst utforskade, speciellt som i Broos fall när den inte är dålig på något sätt. Kanske är det därför det är svårt att ta till sig den faktiska filmen, då det känns som att den lämnar relationen utanför.
Speglingar tar sig an rörande och relevanta frågeställningar – Måste vi upprepa våra föräldrars destruktivitet? Blir det bättre av att prata om det? Vad är en ”normal” uppväxt och hur reagerar omvärlden på en ”onormal” uppväxt? Men mellan övertydlig symbolik, äckliga bilder och Karin Broos fantastiska konst får man känslan av att Sara Broos är lika frustrerad som publiken – kanske är det efter filmen de äntligen får prata? Att Broos kan bildspråk finns det ingen tvekan om, men Speglingar förefaller stå för nära sina objekt. Den blir otydlig, och upplevs inte så ärlig som den utgör sig för.
