Det är nästan omöjligt att skriva något om Jake Gyllenhalls rollprestation i Southpaw utan att kommentera hans fysiska metamorfos – hur han gått från den utmärglade och depraverade frilansmurveln Lou Bloom i medierysaren Nightcrawler till den superdeffade proffsboxaren Billy Hope. Gyllenhall skulpterar med pulserande vener ett trovärdigt monument över den våldsbejakande maskulinitet som regissören Antoine Fuqua aldrig tycks tröttna på. Sedan framgången med Training Day har denne distanslöst ägnat sig åt testosteronstinna våldsamheter av allt träigare karaktär. Southpaw är inte något undantag, men räddas delvis av duktiga skådespelare utan vilka filmen hade förefallit lika pigg som en punch-drunk boxare i tolfte ronden.
Våldsamheterna i ringen är aldrig lika hårt stiliserade som i tidigare boxningseposet Tjuren från Bronx. Visst skakar en subjektiv kamera ibland till av snabba jabbar, men överlag drar det snarare åt sportkanalernas tv-estetik. I ringen blir våldet rått snarare än elegant, ett oförfinat styrkeprov för Billy såväl som publik som ändå är ganska lyckat. Men när Billys temperament brister utanför ringen påminns man om Fuquas ensidiga regi och Sons of Anarchy-skaparen Kurt Sutters klichéfyllda manus. I en avgörande scen suddas den tunna gränsen mellan sandlådementalitet och liv och död ut. Rachel McAdams försöker i rollen som Billys hustru förgäves tygla hans grottmanliga instinkter. Istället faller han hårt och förlorar allt. Det är minst sagt schablonartat.
Vägen tillbaks från botten är givetvis hård. Den börjar i ett prestigelöst gym med en tränare som svurit att aldrig träna proffsboxare igen och utmynnar i det mandatoriska träningsmontaget. En klyscha som lätt hade imploderat utan Forest Whitakers sorgsna uppsyn.
Tycker man om boxning samt impas av muskler och maskulina koder är Southpaw en tungviktare. Hyser man dessutom en djup aversion mot överraskningar bör den skänka stor tillfredsställelse. Om inte ligger behållningen i Gyllenhalls senaste Oscarsansats, flitigt understödd av duktiga sparringpartners men allvarligt tyngd av boxningsfilmens närmast kausala konventionalitet. I slutändan är Southpaw en flugviktare.
