Cassius Green (Lakeith Stanfield) är en ung svart man från Oakland i Kalifornien som, för att få sin tillvaro att gå ihop, söker arbete som telefonförsäljare. När alla han ringer slänger luren i örat på honom får han rådet av en äldre kollega (Danny Glover) att använda sin vita röst, något Cassius visar sig vara oväntat bra på. Detta blir upptakten till en av de mest surrealistiska och oberäkneliga upplevelser filmåret 2018 har att erbjuda.
Boots Riley, filmens förstagångsregissör, är frontman för den Oakland-baserade hiphopgruppen The Coup. Han är berömd för sitt vänsterradikala patos, något som genljuder i hans inte sällan marxistiska låttexter.
Filmen Sorry To Bother You avviker inte från detta spår. Den tyske pjäsförfattaren Bertolt Brecht ville medvetandegöra publiken om att det som utspelade sig på scenen i en teater var fiktion. Bara då, när polletten trillat ner och fiktionens slöja undanröjts, kunde idéinnehållet bli publikens huvudsakliga fokus. Sorry To Bother You är en våldsamt politisk film som genom sitt ibland radikala formspråk uppmanar publiken på ett nästan brechtianskt vis att förhålla sig till filmen vi tittar på, oss själva och vår omvärld.
Sorry To Bother You är en flerdimensionell upplevelse, en film som egentligen kräver flera tittningar för att veckla ut sig. Den bedrägliga men även mycket välpolerade ytan visar upp en politiskt medveten komedi som följer den konventionella framgångsberättelsens struktur. Ju mer Cassius lyckas, desto mer tummar han också på sin moral. Men världen som Riley skapat innehåller betydligt fler djup än vad som är möjligt att uppleva vid en första titt.
Den mörka, mycket bisarra twisten till trots är detta en film jag skulle kunna tänka mig att bo i.
