Jag tvivlar inte på Steven Soderberghs uppriktiga intresse för polska science fiction-romaner och vad de har att säga om livet, döden, åtrån och... det där gula rymdslemmet som orsakar mnemopsykiska materialiseringar när man man minst anar det.
Men ändå. Man behöver inte precis vara imagekonsult för att se varför han gör den här filmen just nu. På det här sättet. Så här s-k-u-m-t.
Solaris är en replik. Det är som han vill svara alla de som stått på ett podium av reaprismärkta [I]Erin Brockovich[/I]-fodral och ropat "Du åker i mitten av vägen, Steven! Sväng tillbaka!".
Steven Soderbergh vill visa var indieskåpet ska stå.
Det märktes i lågbudgetfiaskot [I]Full frontal[/I]. Och det märks här.
[I]Solaris[/I] filmades första gången 1972, av Andrej Tarkovskij, och sågs då som ett optimistiskt svar på Kubricks evolutionsopera [I]2001: ett rymdäventyr[/I]. Det är den av Tarkovskijs filmer som är mest "pop" - vilket ska tas med en nypa salt med tanke på att hans övriga verk tenderar att vara tre timmar långa och handla om trasiga ryska barn eller Erland Josephson som moloken parkstaty.
Soderberghs version är inte så mycket en remake, som ett destillat.
Diffus framtid. Ägarna till rymdstationen Prometheus har tappat kontakten, och skickar upp psykologen Kelvin (Clooney) för att "förhandla" - med vem/vad är oklart. Man vet bara att besättningen sjunkit allt djupare in i galenskap. Hans vän Gibarian ligger i en body bag. Snow (en svårt överspelande Jeremy Davies) sitter mest och sprätter spastiskt med fingrarna. Den enda som fortfarande kämpar är Gordon, basens enda kvinna.
Det visar sig snart att problemet är Solaris, den bedrägliga ljuskällan utanför fönstret, som börjat producera "besökare" - naturtrogna materialiseringar av drömmar, minnen, samvete. Redan första natten ligger Kelvins döda ex-fru i rymdbritsen och kammar sitt hår. "Don't you love me anymore?", frågar hon besviket.
Originalet, ett mastodontepos om människans ansvar i en teknofil värld, lever högt på sin fond av öststatssunk. Vindbitna ryska män med eldhål i dräkten och fraser av typen "säg till när Ni blivit en arm- och benlös krympling, då tömmer vi Ert bäcken". Kalla mig gärna etnocentrisk, men George Clooney sörplandes nudelsoppa i bara mässingen ger inte riktigt samma filosofiska tyngd.
[I]Solaris[/I] är bitvis fascinerande, men känns i slutändan ändå stympad, tom och lite väl gymfräsch.Solaris
Skådespelare:
Regi:
