Trots stjärnspäckad rollbesättning och effektivit manus lyckas Oliver Stone aldrig väcka samma intresse för Edward Snowden som för informationen han läckte.
2013 bekräftade visselblåsaren Edward Snowden vad många kanske redan fruktade. Sedan den elfte september 2001 hade en obehindrad och olovlig storebrorskultur odlats inom de amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsterna. Avslöjandet att NSA och CIA gluttade fritt i e-post och avlyssnade telefontrafik efter eget behag förvandlade Snowden till både landsförrädare och folkhjälte över en natt och skulle bli en av Obamaadministrationens största motgångar.
Som en av Hollywoods mest beständiga USA-kritiker är det föga förvånande att Oliver Stone valt att göra film om Snowden. Tillsammans med Kieran Fitzgerald (som ju skrev The Homesman, 2014 års bästa västern) har han knåpat ihop ett effektivt manus i en ansträngning att pedagogiskt illusterara den digitala övervakningens dimensioner och skärskåda dess motiv. Likt Gilles Deleuzes teori i Postskriptum om kontrollsamhällena handlar övervakningen om att uppnå fullständig kontroll. Kriget mot terrorn var bara en ursäkt. Men om filmen lyckas väl med detta är iscensättningen av Snowdens moraliska uppvaknande mer bristfälligt.
På ett hotellrum i Hong Kong berättar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) sin historia för journalisterna Laura Poitras (Melissa Leo), Glenn Greenwald (Zachary Quinto) och Ewen MacAskill (Tom Wilkinsson). Vi serveras återblickar i långa sjok som redogör för Snowdens CIA-träning som dataanalytiker, hans första möte med en cynisk verklighet under ett fältuppdrag och vidare till nya besvikelser som frilansare. Ändå fortsätter han för varje ny stationering, vare sig det är Japan eller Hawaii, förklara för flickvännen Lindsay (Shailene Woodley) att det känns som att han är född för jobbet.
Återhållsam eller balanserad personregi är inte Stones starka sida. Istället instruerar han gärna stjärnspäckade ensemblar till hårt tillspetsade tolkningar och Snowden är inget undantag. Gordon-Levitt levererar ett kantigt porträtt där utvecklingen från naiv patriot till självuppoffrande sanningssägare hela tiden ansträngs av ett konstlat röstläge och tyvärr blir titelkaraktären aldrig lika intressant som den information han läckte.
