Snake Eyes

Som en instruktionsfilm för kameramän, regissörer och skådespelare är Snake Eyes en fullträff. Brian De Palmas nya thriller är en teknisk uppvisning i den högsta skolan och en exposé över våghalsiga kameraåkningar. De inledande 20 minuterna är en enda lång tagning. En polis i Atlantic City (Nicolas Cage) går in på ett stort casino, tar trappan upp två våningar, går in och ut ur tre eller fyra små rum, träffar på ett halvt dussin karaktärer och sätter sig så småningom bland publiken för att se en boxningsmatch. Då mördas försvarsministern som sitter i stolen bakom. Det går inte ens att föreställa sig den koreografi och koncentration som är nödvändig för att genomföra en liknande tagning. Det är inte bara en teknikövning utan ser samtidigt till att tidigt etablera polisen som en lite galen och hyperaktiv ung man med endast ett fåtal moraliska skrupler. Tyvärr är det en styrkedemonstration som till viss del tar udden av resten av filmen. Trots att De Palma då och då blixtrar till och visar sin genialitet även i fortsättningen, underminerar regissören sin film genom ett långdraget, mega-melodramatiskt slut som skulle göra en operascen generad. Att Snake Eyes dessutom är cynisk, kall och i princip enbart består av motbjudande karaktärer gör inte saken bättre. Cage spelar en slemmig typ som tar mutor och har politiska ambitioner av den tvivelaktigare sorten, Gary Sinise är en hög militär som skulle göra vad som helst för att få till stånd en ny vapenpolitik, och Stan Shaw är världsmästaren i tungviktsboxning som verkar alltför villig att lägga sig. Den enda anständiga personen spelas av Carla Gugino, en arbetsmyra i vapenindustin som försöker avslöja korruptionen i samhället. Tyvärr sidosteppas hon kvickt när de övriga slåss för snabba pengar, och om någon av dem råkar ha ett uns av moraliska betänkligheter klingar det falskt och tomt. När upplösningen kommer är De Palmas fantasi slut, och efter att ha varit en vinnare vid det cineastiska tärningsbordet står han i slutändan på plus minus noll.