I år (närmare sagt 25 september) fyller Pedro Almodovár 70. Detta firar den spanska filmlegendaren med en första öppet självbiografisk film med Antonio Banderas som sitt alter ego. Min vän avfärdade efter visningen skoningslöst ”Smärta och ära” som en långtråkig klagosång utan släktskap med gamla (alltså unga) Almodovár, vilket ledde till ett bittert gräl. Jag själv blev både berörd och varm i själen av detta storslagna, förlösande verk om att tämja sin ångest och försonas med sitt förflutna. Och eftersom det är jag som får utrymme i Nöjesguiden, utnyttjar jag det för att banka in att jag hade rätt.
Kultregissören Salvador Mallo (helt bländande lysande Banderas) grubblar och knarkar (heroin) sig fram till en intim bekännelse – utan någon överdriven exhibitionism – att filmkonsten, hans livs besatthet, var och förblir både hans räddning och förbannelse. Den existentiella smärta och oro som en gång i tiden varit hans bränsle har nu förvandlats till förlamande ryggont och konstnärlig impotens. Allt som återstår är dagdrömmar om Spaniens sociala förändring och barndomen (modern spelas av en annan av Almodovárs skyddslingar, Penélope Cruz), vilka vävs in mellan hans möten med den förlorade älskaren Federico och den avdankade stjärnskådespelarvännen Alberto.
Inledningsvis kan det vara svårt att hantera den annars färgstarka och skandalösa regissörens plötsligt nedtonade filmiska bikt. Men desto mer imponerad blir man när den fängslar med sin ärliga framtoning. Ämnena han valt, rätt så uttjatade och oglamorösa: livets förgänglighet, fysiska plågor och en välbeställd konstnärs utbrändhet, får ett djup med Banderas nakna ansikte och Almodovárs egen skugga som vilar över det (inte bara på affischen). När en stor regissör gör en sådan personlig och lågmäld film om sin egen tomhet och trötthet tänds direkt varningslampor; är detta ett bittert försök att återuppliva en insomnad talang eller till och med ett sätt att casha in en buffert åt sin avkomma? Men denna universella berättelse om en fri ande fångad i en sönderarbetad kropp lyckas både skaka om och inspirera tittaren. Må en gloria för evigt lysa över det 70-åriga huvudet.
