Shirley Jackson (Elisabeth Moss) är i startgropen med en ny bok. Med novellen Lotteriet hade hennes stjärna i den litterära världen tänts och samtidigt som hon letar inspiration till nästa projekt väljer hennes make, litteraturprofessorn Stanley Hyman (Michael Stuhlbarg), att hyra ut gästhuset till en yngre kollega och hans fru. Jacksons kreativa lustar väcks när hon kommer över en story om en student som försvinner mitt på ljusa dagen och det leder henne in i en form av konstnärlig psykos.
Den konstnärliga psykosen gestaltas med febrig subjektivitet. Tid och rum upphör när Jackson är mitt uppe i formandet av vad som skall komma bli hennes nästa novell, Hangsaman. Det är effektivt och oroande i hur uppslukad Shirley blir och hur det går ut över hennes välmående. Problemet är att hela filmen är gestaltad på samma sätt. Tid och rum flyter ihop till en formlös massa även för de andra karaktärerna och det specifika i Jacksons psykos sväljs av filmens estetik.
I Josephine Deckers händer är kameran som ett plåster på sina subjekt. Redan i hennes förra film, den kritikeromhuldade Madeline’s Madeline om ett splittrat psyke i teatervärlden, var bilderna närgångna och fragmentariska i Cassavetesk stil. Kameran tränger på tätt intill svettblanka ansikten och man är så nära att porerna syns. I både Madeline’s Madeline och Shirley finns stunder av stark känslomässig resonans, men där stilen hämmar och känns som en fix idé som antingen behöver släppas eller förbättras. Nästan varenda scen börjar mitt uppe i en händelse, så fascinerad av den känslomässiga upplevelsen att man helt och håller släpper den faktabaserade händelsekedjan. Hur länge har Jackson jobbat med boken? Hur långt har hon kommit? Har hon ens börjat?
Det som ger filmen ett mervärde är Elisabeth Moss. Hennes roll är förbehållslöst personlig och allt annat än fåfäng. Shirley är ett välspelat och intensivt kammarspel, men som medvetet tappar fotfästet med sin närgångna stilistik.
