Sherdíl

När jag var yngre trodde jag mig vara ensam om att flyta runt i mer eller mindre patetiska dagdrömmar om att få ära och berömmelse, söta prinsen och åtminstone en rejäl kaka av kungariket. Nu när jag blivit äldre har jag insett att jag kanske inte var den enda, att den där flyktvägen som dagdrömmen erbjöd har nyttjats av fler. Nu har den satts på film. Tyvärr. Det skulle kunna ses som en upprättelse för alla dessa undansmusslade fantasier, men problemet är att det ligger i deras natur att de inte tål att synas i sömmarna, de tål inte att fästas på papper och de tål definitivt inte att blåsas upp på stor duk. Möjligen som satir, eller åtminstone med en rejäl vridning åt det absurda, men inte rakt av med allt vad det innebär av sliskig förljugenhet, styltigt hoptråcklad dialog och en dramaturgi som uppstår och faller sönder i ständiga avbrott och omstarter. Rebecca Liljeberg spelar hästtokiga Sanna, som räddar arabhingsten Sherdíl undan dumma militärer och en nära förestående slakt, rymmer till skogs, bosätter sig i en ödestuga och får besök och pussar av skolans sötaste pojke. Samt, slutligen, triumferar i hästhopptävlingen trots att den orättvisa ridläraren sagt att hon saknar talang och trots att svekfulla tråkbästisen alltid varit stjärnan. Pilutta er. [I]Sherdíl[/I] är full av nybörjarmissar - som att solen hinner gå upp och göra mörkaste natt till dagsljus på mindre än ett par sekunder eller att scenföljden ibland helt struntar i tidslogiken - men det kan jag överse med. Det är en debutfilm gjord av en ung och oerfaren regissör. Jag har svårare att överse med att dialogen går på kryckor och att det, i kombination med ickeexisterande personregi, gör att skådespelarna säger sina repliker som om de vore satta under pistolhot. Eller att filmen saknar allt vad tempo och flyt heter - för att inte tala om en genomgående och bärande stilidé - men äger desto mer av förutsägbara vändningar, övertydligheter och billiga klichéer (som att fotot varje gång man befinner sig vid ödestugan transformeras till Timotejreklamens dito med så mycket vaselin på linsen att det blir svårt att uttyda vad som sker på duken). För att dölja manusets och regins svagheter och förläna filmen några uns energi, har man under postproduktionen desperat öst på med obegripliga och abrubt störande klipp och musikala specialeffekter som snarare påminner om bristerna än döljer dem. Det är inte underligt att Sherdíl sparkar bakut.