Se till vänster där går en svensk

En av de senaste trenderna inom dansk film är de storstilade exportplanerna. Lone Scherfig och Søren Kragh-Jacobsen gör film på engelska i Skottland. Thomas Vinterberg tar internationella storstjärnor till Trollhättan. Natasha Arthy, som regisserat [I]Se till vänster...[/I] nöjer sig däremot med att ta en tur över Öresundsbron för att tjäna lite extra cash. Att placera en svensk karaktär (spelad av Björn Kjellman) i den här filmen kan knappast ha någon annan funktion än som marketingtrick. Ett sätt att lura förvirrade svenskar att lösa biljett till ännu en film från den produktiva danska filmfabriken. Tyvärr är tajmingen lite fel. Just nu råder det en viss utmattning på det danska i Sverige. Det har helt enkelt gått inflation i dansk vardagsdramatik, och de danska skådespelarna som var så överraskande imponerande för några år sedan har vi nu hunnit lessna på efter att ha sett dem i ett stort antal tv-serier och filmer. En del med förvillande lika intriger. [I]Se till vänster där går en svensk[/I] är visserligen mer forcerad och speedad än den genomsnittliga danska filmen, men det hjälps inte. Precis som en överspelande Björn Kjellman knappast gör saker och ting mer njutbara. Och inte blir slutprodukten bättre av några scener med sanslöst danskt hyggesupande och lite frisinnat pillerknaprande när hela filmen lider av en skriande brist på någon form av djup. Dessutom ligger Natasha Arthy bra till för att vinna pris för den mest konstlade lösning som dogmereglerna någonsin tvingat fram. För att komma runt förbudet mot pålagd musik har hon nämligen bestämt sig för att lägga in en liten orkester som sitter med i scenerna och sjunger och spelar. En sorts drömorkester som framför sina sånger bland skådespelarna, vare sig de finns i ett sjukhusrum eller i en bil. Ett rätt så fasansfullt sätt att överföra krystade teaterkonventioner till film. Framför allt när sångaren i bandet ser ut som om han när som helst skulle kunna riva av ett mimnummer.