Sanningen om katter och hundar

Det yttre hos en människa betyder ingenting, det är det inre som räknas. Jo, det är faktiskt sant. Vi som lusläser VeckoRevyn och kvällstidningarnas söndagsbilagor har ju länge varit av en helt annan övertygelse, men tack vare Hollywood och tack vare filmen Sanningen om katter och hundar kan vi härmed skicka dessa irrläror långt in i evigheten. Först som sist, detta är ingen uppföljare till Babe, det här har väsentligt mindre med djur att göra än vad titeln utlovar. Däremot är Abby Barnes (Janeane Garofalo; Winona Ryders rumskamrat i Reality bites) radiopratare (och tillika veterinär) med en show med samma namn som filmtiteln. Dit ringer nervösa lyssnare som undrar varför deras guldhamster blivit förstoppad eller varför deras nymfparakit blivit mutist. Typ. Till Abby ringer också en ung man, en ofrivillig hundägare från Venice Beach, som efter några samtal med henne, där han tilltalats av Abbys röst, stämmer träff med henne. Abby accepterar men får kalla fötter och skickar istället grannen Noelle (Uma Thurman) till mötet. För se, Abby, som levt ensam länge och inte haft sex på tre år har det lite taskigt med självförtroendet, tycker inte hon är tillräckligt vacker och är rädd för att göra den unge mannen besviken. Förväxlingskomedi på gång alltså, men redan här tar vi några skeptiska jämfotahopp bakåt, eftersom den avgörande förutsättningen, att Abby ska vara för ful, saknar all trovärdighet. Jodå, lite kort och lite mullig, som om det nu skulle vara något hinder, men både söt, glad och begåvad. Uma Thurman är förvisso vacker, spelar i filmen en inte alltför framgångsrik modell, och är naturligtvis pantad. "Du har rösten, jag har kroppen", som hon säger till Abby, ifall vi nu skulle missat budskapet. Det är i och för sig svårt att bli alltför upprörd av en film som, trots sitt tydliga budskap, bör betraktas som anspråkslös. Men jag är uppriktigt utledd på alla dessa mjölksiktiga romantiska komedier som inte har någon som helst ambition att berätta något nytt, vare sig i ord eller bild. På grund av deras oförargliga karaktär låter man dem ofta passera med en axelryckning, de ställer ju inte till med någon egentlig skada och moralen är långt ifrån lika illaluktande som i en våldsfilm med Steven Seagal eller Jean-Claude Van Damme. Min avsikt är därför inte att låta den här stackars filmen klä skott för samtliga sina anemiska föregångare, men frågan är om inte filmer som Sanningen om katter och hundar, French kiss eller Medan du sov har exakt lika lite existensberättigande som en Under belägring eller en Sudden death. Jag är beredd att tro det.