Att avhandla skuld, skam och botgöring i film är inte lätt. Det ska inte vara lätt, vare sig för filmskaparna eller publiken. När skulden ligger hos katolska präster som förgripit sig på barn finns det ingen respit, ingen bot.
Att se Sällskapet är inte bekvämt. Sällskapet är en skara präster och en dedikerad nunna som lever ett stillsamt och tillbakadraget liv i en liten chillensk kuststad. Deras tillvaro ändras plötsligt (eller gör den det?) av att en ny präst flyttar in. Likt en osalig ande har den nya prästens förflutna, i form av ett numera vuxet offer, följt honom dit och lämnar inte huset i fred. En ”krishanterare” (Marcelo Alonso) från katolska kyrkan skickas dit med otydliga intentioner och Sällskapet dras ner i oväntade utvecklingar – men frågan är om något verkligen ändras?
Filmen är en uppgörelse med katolska kyrkans oförmåga, eller ovilja, att erkänna och hantera de utbredda övergreppen på barn. I den karga kustmiljön avsäger sig prästerna så mycket, för att göra bot. Den stilige ”kristhanteraren” vill få varenda präst att erkänna och ta ansvar för sina brott. Prästerna själva försöker rationalisera sina handlingar, medan kyrkan som institution lägger locket på.
I detta är den en av de nödvändigaste och mest klarsynta filmerna som gjorts. Men i sin stora ambition och svärta missar Sällskapet målet lite för ofta, eller så är det väldigt svårt för en icke-katolsk publik att förstå var den siktar. De långa beskrivningarna av övergrepp har säkert en poäng men de blir repetativa. Anledningarna till och konsekvenserna av övergrepp är säkert många och olika, men känns ofta spekulativa och saknar maktperspektiv. Samtidigt, denna reaktion kan mycket väl ligga hos en sekualiserad publik som tycker att trauman hanteras bäst med terapi.
Oavsett privilegium känns det ändå som om den riktiga skurken – katolska kyrkan – klarar sig undan både i filmen och utanför.
