Soheil Beiraghis andra film går upp på svenska biografer ett år efter att kvinnor och män återfick rätten att se på fotboll tillsammans i Iran (på storskärm – tillståndet på stadion dröjde ytterligare några månader). Förbudet hade varat sedan den iranska revolutionen 1979. Filmens huvudperson Afrooz nöjer sig dock inte med att titta på matcherna på avstånd, som kapten tar hon det iranska futsalslandslaget ända till finalen för Asiatiska mästerskapet i Kuala Lumpur. Där tar det stopp av en bajsigt absurd orsak. Helt plötsligt bestämmer sig mannen hon för ett antal år sedan separerat ifrån för att utnyttja sin lagliga rätt och förbjuda henne att lämna landet.
Inledningsvis leder Rött kort snabbt tankarna till Jafar Panahis komedi Kvinnor offside (2006) om de übercoola kvinnliga fotbollsfans som gör allt för att komma in på stadion i Teheran och se Iran spela VM-kvalmatch. Slutligen landar stämningen snarare närmare den tio år yngre animerade filmen Teheran tabu av Ali Soozandeh som liksom Beiraghis film är en grymt smärtsam och dyster klagosång över vansinnigt maktmissbruk, hyckleri, svek och gränslös hopplöshet. Verkligheten som den redan desillusionerade Afrooz (övertygande Baran Kosari) möter efter exets hämndaktion, med dess avsaknad av all form av solidaritet (bortsett från kvinnoorganisationernas virtuella – som förblir sorgligt fruktlös och efemerisk) är odräglig. Lägg därtill en bottenlös ensamhet som trycker ner henne som en bindgalen SL-ordningsvakt tills man inte bara fruktar att hon kommer att förlora mot det ruttna systemet, utan att hon kommer att ta livet av sig. Frågan är om det inte finns en bättre väg att gå än att leverera gå och dränk dig för det finns ändå ingen mening att hålla på-filmer. Orättvisor mår överallt som saudiska prinsar, bindgalna ordningsvakter får nya jobb, statsråden ger sig själva högre lön och ett fotbolls-VM i Frankrike passerar obemärkt förbi på grund av systematisk diskriminering. Oavsett hur många återvändsgrändsfilmer som görs.
