I sin största roll hittills spelar Joel Kinnaman polisen Alex Murphy, som efter en explosion förlorar ben, syn och hörsel och får ”chansen” att återfödas som ett mellanting av maskin och människa. Och RoboCop har all potential i världen att väcka intressanta frågor om vad det är som gör oss till människor, medias roll i ett samhälle och om mer övervakning gör oss tryggare eller inte. Men även om den inte lyckas lika bra med det som Paul Verhoevens original från 1987, är första timmen av RoboCop snygg, någorlunda tänkvärd och mer fokuserad på de aningen mer filosofiska aspekterna av filmens premiss, snarare än action. Allra bäst är en scen i mitten av filmen där Alex Murphys verkliga tillstånd för första gången går upp för både tittaren och honom själv. Det är en av de obehagligare scenerna jag har sett på väldigt länge i en Hollywoodfilm av den här storleken.
Tyvärr faller allt ihop snart därefter. Andra halvan av RoboCop är en buffé i lösa trådar som aldrig knyts ihop, sidospår som leder ut i ingenstans, barnpoolsdjupa biroller (framförallt Murphys fru och barn, spelade av Abbie Cornish och John Paul Ruttan), övertydliga Kommentarer om Dagens Samhälle signerade en överspelande Samuel L. Jackson och actionscener så generiska att de hör hemma i direkt-till-dvd-filmer.
Joel Kinnaman gör sitt bästa med ett manus som inte lämnar så mycket att jobba med, Gary Oldman är sympatisk som en överambitiös men godhjärtad doktor och Michael Keaton stjäl all uppmärksamhet som någon slags slemmig och ondskefull Steve Jobs. Men allt för ofta känns RoboCop som att sitta bredvid och titta på någon som spelar Call of Duty.
