I år firar filmmediet hundratio år med Robin Hood. Sedan 1908 och stumfilmen Robin Hood and his merry men har det blivit ett otal långfilmer av minst sagt varierande kvalitet. Till mina favoritinkarnationer hör Per Åhlins teckningar i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, där en munter karl i gröna trikåer inspirerar den unge Karl-Bertil att ta från de rika och ge till de fattiga på självaste julafton. Det är en alltid lika välkommen respit mellan matkoma och paketfrossa den tjugofjärde december.
2018 läggs dock trikåerna på hyllan tillsammans med mycket av berättelsen vi känner när det blivit The Kingsman-stjärnan Taron Egertons tur att axla rollen. Redan i filmens förtexter förkunnar en berättarröst att han skulle kunna besvära sig med historien men att vi – publiken – ändå inte skulle lyssna. Men i stället för lekfullt återuppfinnande stundar en revisionistisk röra vars ytliga paralleller mellan korståg och Irakkrig eller medeltida uppror och Anonymousrörelsen inte bara implicerar att dagens publik saknar tålamod för sagor, utan dessutom är tämligen ointresserade av historia och fullkomligt berövade all form av eget tänkande. Det är inte utan att man undrar om det flyttat in nättroll i Sherwoodskogen.
Men nåväl: På sheriffen av Nottinghams (Ben Mendelsohn) dekret tvingas Robin av Loxley ut på korståg. När han återvänder har hans ägor beslagtagits för att finansiera krigsapparaten, de fattiga lever i skräckvälde och hans älskade Marian (Eve Hewson) har träffat en annan man. Men under vägledning av en ”hedning” vars liv han räddat (Jamie Foxx) drar Robin på sig sin hoodie och har snart inspirerat en revolution som ser mer ut som ett mischmasch mellan en G-starkollektion och tevespelet Assassin’s creed än någon tidigare filmatisering.
Kanske var en ”ungdomlig” ansiktslyftning nödvändig efter hundratio år. Vad vet jag. Men tevespelsaktiga actionsekvenser, styltig dialog och anakronistisk kostym känns som ett ingrepp amatörmässigt nog för att vem som helst ska förlåta den nittiotalskitschiga Robin Hood: prince of thieves. Dessutom lämnar filmen oss med löften om fler filmer att komma, ett franchiseprojekt som väl knappast ger stöd för den omfördelning av kapital Egertons Hood predikar i filmen. Det är inte den Robin Hood jag vill ha. Men tack och lov finns andra att välja på.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px Times} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px Times; min-height: 14.0px}
