Road to Perdition

Det är förstås sjukt upptrissade förväntningar när Sam Mendes gör sin första film efter succén med [I]American Beauty[/I]. Tyvärr verkar stundens allvar även ha påverkat regissören som lyckats skaffa sig ett högtidligt förhållande till både sig själv och sin andra långfilm. Kanske är det oundvikligt när en britt ska ge sig på att skildra något så mytomspunnet som USA och gangstervärlden under depressionens 30-tal? Resultatet är i alla fall en film som andas epos - den berättas i det där långsamma tempot, med berättarröst i början och slutet av filmen, med visuell storslagenhet, kvalitet och hantverksskicklighet - men lämnar mig som åskådare märkligt oberörd. Som så mycket annan film just nu bygger [I]Road to Perdition[/I] på en serieroman - uppmärksammad främst för tecknaren Richard Piers Raynners fyra år långa arbete med att gestalta historien genom detaljerade och våldsamma bilder från 30-talets Chicago. Det finns en hel del visuella ambitioner även i filmversionen, med eleganta och omsorgsfullt återställda miljöer som skildras med ljussättningar och ett foto som är utsökt i all sin dova dramatik. Ja, det blir nästan lite väl duktigt, budgeten syns liksom i varenda bildruta. Själva filmen berättas av tonårskillen Michael som i filmens början inte riktigt har koll på att hans far (Tom Hanks) är en ökänd och skoningslöst hård gangstertorped, eller att pappans mysfarbror till chef (Paul Newman) är en del av den organiserade brottsligheten, med kontakter ända upp till übergangstern Capone. Men allt förändras när fadern kommer i konflikt med sin boss, och tvingas ge sig ut på kombinerad flykt- och hämndturné tillsammans med sin son. Ensamma i en bil ute på vägarna odlas deras far/son-relation, kanske för första gången på allvar. Transformationen från serie till film har gått hyfsat smärtfritt. Den största skillnaden är att man tonat ner våldet ordentligt, både när det gäller body count och blodbesudlade detaljer. Detta kombineras sedan med det olyckliga valet av Tom Hanks som huvudrollsinnehavare. Redan från filmens första voice-over beskrivs fadern som en märklig kombination av ond och god - och Hanks greppar inte omfånget i registret i en roll som omfattar en skoningslös dödsmaskin, en älskande familjefar, blodtörstigt hämndbegär och en ofattbar sorg. Hanks påminner mest bara om en ledsen hund, och det räcker inte så långt när han nu faktiskt utgör filmens centrum. Det blir istället Jude Laws helt igenom vidrige yrkesmördare man minns, och då kanske främst på grund av den omsorgsfulla förfulningen med ruttna tänder, tunt hår och simmig blick. Det är tyvärr det enda som verkligen sticker ut i en annars konventionell och pretentiös film som saktmodigt och högtidligt paraderar rätt in i meningslösheten.