Vid visningen av denna komedi, som samlar delar av landets skådespelarelit, satt stora delar av den inbjudna publiken och skrockade, alternativt skrattade, högljutt. Jag drar mig även till minnes en applåd.
Jag led.
Men nyckel ligger nog i ordet "inbjudna". Biografen var till stor del fylld av en plus-50-publik som med sannolikt hyser ett eller annat band till regissören Carin Mannheimer. Kvinnan som just har påbörjat sin tredje version av folkhemsdramat Svenska hjärtan har ett gott namn i branschen och sålunda ett gediget konstnärligt pluskonto: när denna kulturpersonlighet gör sin filmdebut med en text som hon redan har gjort succé med på teaterscenen är välviljan följdaktligen stor.
Visst, temat är gångbart och rätt i tiden; arbetslösa kvinnor går samman och utmanar makten på dess egen planhalva (bordellen), insatserna från de kända skådespelarna (alla i biroller) är utan större skavanker och diverse stereotyper och fördomar får på pälsen.
Med andra ord ett, på pappret, bra koncept. Lite för bra, dock. Opportunt, är nog ett adekvat epitet. Tröttsamt förlegat, ett annat. Kapitalisterna är exakt så där korkade/onda som de bara är i tecknad- alternativt svensk 70-talsfilm; perspektivet är naivt och överoptimistiskt kvinnligt - i Mannheimers värld vill täta torskar betala 3 000 för ett ligg med en bitter 60-åring; och de poänger som faktiskt finns tappar all substans på grund av ett gapigt och styltigt framförande. Begrunda den finstämda scenen mellan två försmådda, medelålders kvinnor: VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ OSS? DET ÄR INGET FEL PÅ OSS, SYSTER!
Denna extremt högljudda dialog sätter den definitiva spiken i kistan. Det råder ingen tvekan om att de relativt okända skådespelarna är komna direkt från teaterscenen, vilket i och för sig inte ska behöva innebära en katastrof. Övergången däremellan har ju fungerat förr. Till detta krävs dock en regissör som inser att filmmediet kräver nyansering, att duken obönhörligen blåser upp teaterscenens av hävd mer utstuderade utspel till patetisk karikatyr.
Buskis, kanske är det slutgiltigt precisa epitetet.
En kortare recension skulle lyda: tro inte på mamma när hon säger att detta är kul. Rika barn leka bäst är Rena rama Rolf spelad på en "Kvinnor kan"-mässa.
Skådespelare:
Regi:
