Regnmakaren

Francis Ford Coppola lever fortfarande högt på de två första Gudfadern-filmerna. Mästerliga insatser för ett kvarts sekel sedan som för evigt har skrivit in honom i boken för De Stora Amerikanska Regissörerna. Namnet Coppola nämns därför fortfarande med aktning och respekt, när det är en Coppola-film i antågande ställer man möjligen sig inte i givakt, men sätter sig åtminstone upp i soffan. Detta är obegripligt. För finns det egentligen någon mer överskattad regissör än Francis Ford Coppola? Hans filmografi är full av smörja och misslyckanden. Egentligen är det bara de två (den tredje var hemsk) Gudfädrerna, Apocalypse, Avlyssningen och Rumble Fish som är värda att vårda i minnet. Vem kommer ihåg Tucker - en man och hans dröm, Cotton Club eller Det sista slagfältet? Ingen. Därför att det var skräp. Därför att Coppola, om vi ska vara riktigt ärliga, inte har tillfört filmkonsten någonting efter 1979. Det är då märkligt, än en gång, att det nämns med andakt i stämman, på sina håll, att det är självaste Coppola som regisserat den sjätte filmatiseringen av en John Grisham-roman. Själv tycker jag det är symptomatiskt att Coppola inte har något bättre för sig än att hänga på det grishamska segertåget. Inte oväntat är Regnmakaren också en färglös och andefattig tillställning. Nya Hollywood-fyndet Matt Damon gör så gott han kan i huvudrollen som den nyutexaminerade advokaten, Rudy Baylor. I Memphis, som tydligen är nerlusat med advokatbyråer, får Baylor börja från botten. Detta innebär att ragga kunder bland olycksoffer i sjukhusens vänthallar, vinna deras förtroende, få dem att stämma sina försäkringsbolag på så mycket som möjligt  och ta en tredjedel av summan som arvode. Den litterära förlagan gör sig påmind i ett omständligt berättande och i irriterande övertydlig voice-over. Litar inte Coppola på sina bilder längre? Först låter han Damon utföra en tydlig handling i bild. Därefter låter han honom mumla vad vi alla sett och förstått, i en inre monolog. Obegripligt klumpigt. Regnmakaren, som för det första inte handlar om en regnmakare - en advokat som det regnar pengar över - är en anmärkningsvärt tandlös och övertydlig kritik mot (det cyniska) advokatyrket. I öppningscenen får vi se hajar i ett akvarium på Mickey Rourkes advokatbyrå och i slutscenen får även Matt Damons inre röst - med stort gravallvar - förklara i ord att det minsann är viktigt att dra gränser i det här jobbet för att inte bli en haj som alla andra. Wow. Där fick vi något att tänka på.