Rätt upp i 90-talet

En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier är Werner Herzogs [I]Kaspar Hauser - var och en för sig och gud mot alla[/I], om en man som levt instängd i en jordkällare och i vuxen ålder släpps ut i 1820-talets Tyskland, och ska försöka lära sig att bli en samhällsvarelse. [I]Rätt upp i 90-talet[/I] bygger på samma idé; en 35-årig man, som under hela sin livstid bott i ett underjordiskt skyddsrum, hamnar - just det - rätt upp i 90-talet. Medan man i vårens [I]Välkommen till Pleasantville[/I] - där det motsatta händer: två 90-talstonåringar hamnar mitt i ett oförstört 50-tal - försökte ifrågasätta och satirisera den djupt ingnuggade tron på den oerhörda idyll och renhet som ska ha rått under detta sekels mitt, stryker [I]Rätt upp i 90-talet[/I] myten medhårs. Det går så långt att filmmakarna allvarligt verkar fundera över om inte ett liv i en underjordisk bunker med tron intakt på att världen har stått still, är att föredra framför den chock ett hopp utan mellanlandning från 1962 till 1997 innebär. Familjen Webber, då endast bestående av gravida mamma (Sissy Spacek) och kommunisthatande pappa (Christopher Walken), hör i det förnumstigt pastellfärgade förortshemmet Kennedy varna om bombningar i Kuba. Pappa tar sin gravida hustru vid handen och leder henne ner i underjorden. Där har han under många år perfekt återskapat deras hem, komplett med livsmedel för tre personer under 35 år. Så lång tid tar det nämligen innan den radioaktiva strålningen är ofarlig. När så sonen Adam (Brendan Fraser från [I]Mumien[/I] och osebara [I]Djungel-George[/I]) är 35 år stiger han för första gången upp i världen. I linje med filmens nutidsskräcktema strilar ett postapokalyptiskt regn över det som tidigare var familjens bakgård och som åren har transformerat till en porrklubb i ett sjaskigt kvarter. Adam, som bara har släppts upp för att hämta livsmedel för de ytterligare tio år som pappa tänker låsa in dem i, träffar sin Eve (Alicia Silverstone). Under hennes ledning förvandlas han till en någotsånär fungerande 90-talsvarelse, även om de fina drag av artighet och omsorg som hans ursprungliga tidsepok lärt honom, inte försvinner. Christopher Walken har en lysande scen mot slutet av filmen, då Adam talar om för honom att någon atombomb aldrig exploderade. Filmen innehåller ytterligare några sådana korta men underhållande sekvenser, ofta med Sissy Spacek och/eller Walken, samt en där Adam, upplärd av sin mamma, sopar rent dansgolvet på en chic Los Angeles-klubb tillsammans med två dansanta blondiner. Men som helhet skulle filmen behövt en rejäl omgång med saxen - livet i bunkern hade kunnat klippas ned med två tredjedelar och Adams inhandlande av ett lastbilslass livsmedel räcker knappast som motor för resten av filmen. Komedin haltar, satiren är (till skillnad från [I]Välkommen till Pleasantville[/I]) obefintlig liksom den psykologiska insikten (till skillnad från [I]Kaspar Hauser[/I]), och filmmakarna verkar ha drömt minst en reaktionär mardröm, där allt som går under benämningen utveckling är av ondo, för mycket.