Det börjar som en helt vanlig Tinder-dejt. Trögstartat, knaggligt och smått obekvämt. Tills de stöter på en vapenglad polis och hamnar på rymmen. Tillika road movie och kärleksdrama, till bakgrunden av Black Lives Matter-rörelsen, får vi följa med Queen och Slim när de tar sig genom ett Amerika där hudfärg faktiskt spelar roll. Längs med vägen möter de både mer eller mindre medmänskligt folk, likaså sina egna demoner och drömmar.
På många sätt är detta en film där det enkelt går att räkna ut vad som komma skall. Kommer den mer reserverade och bestämda Queen att mjukna, kommer de att se den andre för vem den verkligen är, kommer de att behöva revidera sig själva och därmed knyta an till varandra? Ja. Men grejen är den att förutsägbarheten till trots så lyckas Matsoukas, nästan varje gång, att styra både scener och karaktärer till att inte bli tråkigt banala. Genom att långsamt väva ihop karaktärerna, växer de inte bara på varandra utan också in under skinnet på en. Trots att Queen & Slim har ett alltjämnt underliggande mörker finns här också så mycket värme. I vänskapen, familjebanden, medmänniskorna. Och någonstans, i kombinationen mellan mörker och värme, kommer intensiteten. Den som får en att tänka på livet, människorna, orättvisorna, styrkan i att vara enade emot orättvisorna, vad som är viktigt, vad som betyder.
I filmen görs en referens till att det unga paret skulle vara den svarta versionen av Bonnie och Clyde. Men till skillnad från klassikern Bonnie & Clyde, är denna flykt konsekvens av ett orättvist system snarare än konsekvensen av en brottslig livsstil. Liksom If Beale Street Could Talk är detta en berättelse om människor som vill leva ett värdigt liv men inte tillåts på grund av sin hudfärg.
Så. Är Queen & Slim en på något sätt nytänkande revolutionerande film? Kanske inte. Är den ändock nödvändig och aktuell? Ja, tyvärr. Kommer den skaka om dig emotionellt, få dig att reagera? Förhoppningsvis.
