På en resa mot huvudstaden börjar den ensamstående mamman (Josefin Neldén) till den strax 14-åriga dottern (Josefine Stofkoper) bete sig märkligt. Hastiga rörelser växer till osammanhängande tal och det som skulle bli en helg i huvudstaden, leder istället till en inläggning på en psykiatrisk mottagning.
Maria Bäcks film är ett gediget hantverk av ett självupplevt trauma. Med känslighet låter Bäck sin egen historia få ta form. Ett samtal mellan hennes mamma och sig själv inleder filmen på ett närgånget och generöst vis. Det är inget hymmel om att detta är baserat på egna erfarenheter av psykisk sjukdom och allt vad det av smärta och sorg innebär. Men det är också just i det som Bäck låter Psykos i Stockholm få veckla ut sig, i en ohämmad kärlek till det djupt tragiska och det som samhället många gånger har svårt ta till sig.
Josefine Stofkoper axlar rollen som den brådmogna 14-åriga dottern med imponerande förtrolighet. Hennes försök till att hjälpa sin mamma är på samma gång rörande som plågsamt att bevittna. Likaså är hennes ensamhet och vandring genom huvudstaden en drömsk lek med sjukdomens smygande framfart. För det är trots allt bara dottern som behärskar det språk som hennes mamma har utvecklat. Där mamman är en gudinna och fågelsoldaterna hennes armé och försvarare. Josefin Neldén är lika självklar i sin roll, som den instabila modern och hennes växelspel mellan normaliteten och de ständiga sociala överträdelserna är trovärdigt framförda.
Med ett känsligt förhållningssätt och imponerande skådespeleri fångar Psykos i Stockholm förutom en tillvarons bottenlösa färd mellan normalitet och galenskap, villkoren för en vacker men problematisk mor- och dotterrelation. När den 14-åriga dottern efter en lång promenad står framför en kör som sjunger moderns obegripliga ord, är det svårt att inte konstatera: Psykos i Stockholm är en av de bästa svenska filmerna som producerats på länge.
Läs även intervjun med regissören Maria Bäck.
