Det utslitna uttrycket ”baserad på verkliga händelser” får en ny dimension i Maria Bäcks film om en psykotisk mor på resa med sin tonåriga dotter. Nöjesguiden har pratat med regissören om det minnesvärda semestertrauma som ligger till grund för manuset.
Maria Bäcks spelfilmsdebut är inspirerad av fyra händelserika dagar i hennes liv när hon, 14 år gammal, skulle fira födelsedag i storstan med sin mamma. Denna, i filmen spelad av Vår tid är nu-stjärnan Josefin Neldén, lider av en allvarlig psykisk sjukdom och börjar redan på tåget dit att flippa ur. Resan fortsätter trots allt och när mammans tillstånd försämras till den grad att hon blir tvångsinlagd får dottern (Josefine Stofkoper) klara sig själv och utforska Stockholm på egen hand.
Psykos i Stockholm öppnade årets upplaga av Göteborgs filmfestival och min intervju med Maria Bäck skulle ske i samband med biopremiären i maj. Nästan fyra månader senare, när väldigt många har hunnit göra liknande mer eller mindre omskakande hemesterresor, är det slutgiltiga släppdatumet äntligen satt.
Är det din och din mammas röst som inleder filmen?
—Ja, det är våra röster. Vi har en nära relation. Hon är, och har alltid varit, en stor inspiration för mig både som människa och konstnär. Hon är oerhört generös, rolig, fantasifull och en evig fighter.
Vad fick dig att göra en så djupt personlig film?
—Fakta och fiktion har en tendens att flyta ihop, både i mitt liv generellt och i mina filmer. Filmens manuskript är fiktion men inspirerat av den här bestämda resan till Stockholm med min mamma, då hon blev psykotisk och tvångsinlagd och jag fick fortsätta semestern ensam. Allt var surrealistiskt. Utmanande och svårt, men samtidigt ett helt fantastiskt äventyr! Det kändes som att jag var med i en film! Historien i Psykos i Stockholm har rumsterat i mig sedan dess i form av en fantasistimulerande vision som har känts både lustfylld och nödvändig att gestalta.
Visionen har resulterat i ett stormigt drama som handlar om att ensam bära på en hemlighet, om att växa upp i olika verkligheter, om skuld och skam kring psykisk ohälsa – men i lika hög grad om den helt speciella värme och humor som existerar mellan filmens mamma och dotter.
—Något av det vackraste med film som konstform, och som gör att jag älskar att arbeta med film, är filmens möjlighet att, på ett så fysiskt omslutande sätt, spegla livets åtskilliga liv. Det finns så många nyanser av situationer och mänskliga känslor och de vill ut. Speglingarna och nyanserna är inte något som bara ligger i filmens tematik och omedelbara handling, utan de återkommer på olika sätt på filmens alla nivåer. Till sitt förfogande har man som filmskapare många olika paletter att arbeta med. Man arbetar ned i minsta detalj för att hitta helt rätt platser, man undersöker akustiken, laborerar sig fram i dynamiken mellan de utvalda färgerna; man står med hårnålar i munnen och väntar på molnen för att fånga rätt magiskt ljus och övar in kamerarörelserna bland ett hav av sladdar, skärmar och händer. Det jobbet kan man, eller i alla fall jag, nog bara göra om visionen känns absolut nödvändig att realisera som just en film. Annars gör man, eller i alla fall jag, nog hellre något mindre tidskrävande, något mindre komplext, typ pratar med nån om sina tankar. Med Psykos i Stockholm hoppas jag att filmens universum och ljud ska få in publiken i en dold och hemlig verklighet, både genom bilden av en kvinna som drabbas av psykos, och genom bilden av den anhöriga dottern. Jag tror stenhårt på speglingarna och nyanseringarnas kraft!
Vad har du för relation till Stockholm nu?
—Jag känner mig alltid väldigt orädd och fri i Stockholm. Den omtumlande resan som filmen är baserad på gjorde naturligtvis stort intryck på mig och jag märkte att jag hade en ganska privat och hemlig relation till staden i många år efteråt. Det finns många knappar som den staden kan trycka på som ger mig sus i magen och en omedelbar lust till att busa. Den varma luften i ansiktet när man åker rulltrappa långt ner under jordens kyla, till exempel. Eller broarnas metalliska ljud när tågen passerar. De ljusa skuggorna på utsiktsplatserna.
Psykos i Stockholm utspelar sig i nutid när alla har smarta telefoner och tillgång till information på ett annat sätt än när den bakomliggande händelsen inträffade. Jag frågar om Maria tror att hon skulle känna sig mindre utlämnad och ensam idag tack vare tekniken.
—Jag tror inte att smarta telefoner gör att man känner sig mindre utlämnad eller ensam, tyvärr. Kanske till och med tvärtom, eftersom det är så lätt att ge en bild av sig själv och sitt liv som verkar som något det egentligen inte är. Det finns en stor lockelse i det, tror jag. Och man kan ju se i filmen att dottern väljer att göra just så. De smarta telefonerna är, i filmen, också ett stilistiskt grepp och en ingång till kontakt mellan mamman och dottern. Mamman skickar ideligen mms och videoklipp och ljudmeddelanden till dottern från psyket. Det är svårt att ta ledigt från varann när man har smarta telefoner! Olika verkligheter kan alltid tränga sig på och in i situationer som man befinner sig i och liksom ändra hela stämningen inuti en person utan att det alltid kanske syns på utsidan. Kontrasterna. På gott och ont. Det var spännande att jobba filmiskt med det, både dramaturgiskt och estetiskt sett. De där ingångarna till varandra och hur man på så vis lever i olika tider samtidigt. Hela tiden. I kraft av varann och av allt som ligger i ens telefon. Telefonen blir på många sätt ett hölster för alla minnen. En slags minnesbox.
På tal om minnen. Maria Bäck debuterade med dokumentären I Remember When I Die som handlar om människor med i genomsnitt 18 dagar kvar att leva och belönades med ett hedersomnämnande vid Göteborg Filmfestival 2016. Personerna i filmen ombeds att dela med sig av sina tankar kring döden och evigheten, och inte minst sina minnen.
Torgny Lindgren påstod sig inte ha några minnen men skrev ändå en hel roman som heter Minnen. Och du säger att du knappt minns något själv från psykossemestern. Är filmen ett sätt att väcka minnen till liv?
—Jag är fascinerad av minnen och inte minst av minnenas relation till identitet och tid. Vem är du utan dina minnen? Behövs gemensamma minnen? Finns minnen egentligen överhuvudtaget eller är det enda som finns en slags version av ett minne av ett minne? Jag har inga bra svar. Men olika saker i mitt liv har gjort att jag, sedan barnsben, varit besatt av olika slags försök till att bevara minnen. Jag minns hur jag gick runt i kvarteret i Majorna i Göteborg som åttaåring och fotograferade allt för att det plötsligt hade gått upp för mig att jag kanske inte skulle bo där för alltid. Det fick jag ju rätt i!
Jag minns väldigt mycket från de flesta perioderna i mitt liv. Just den här resan till Stockholm minns jag inte så mycket av. Men Psykos i Stockholm är ändå inte ett försök att väcka några bestämda minnen. Filmen handlar inte om mina minnen. Den är snarare ett sätt att skapa nya möjliga och gemensamma minnen med publiken. Dela ett inre landskap, om du förstår vad jag menar? Våga vara orädda tillsammans. Minnen och association ligger väldigt nära varann. Minnen och fiktion ligger också väldigt nära varann.
Det märks att ditt manus är otroligt verklighetstroget. Har du baserat det på din dagbok från den tiden?
—Jag började skriva dagbok redan som femåring och har flera flyttlådor fyllda med dagböcker, men jag läser dem väldigt sällan. Jag sparar det till ålderdomshemmet. För mig är det viktigaste med dagboksskrivandet just själva skrivandet. Skrivandet har räddat mig från att bli en väldigt jobbig person, tror jag. Det är ett speciellt förhållningssätt att skriva sig igenom livet och det påverkar sättet man tillägnar sig världen på, känns det som. Men filmen är inte baserad på mina dagböcker! Det verklighetstrogna du upplever kommer nog isåfall snarare från Josefin Neldén och Josefine Stofkopers briljanta skådespelarinstatser! De var fantastiska att jobba tillsammans med. De imponerade var eviga dag under inspelningsmånaderna. Jag hade aldrig kunnat göra filmen utan dem.
Maria vill vara tydlig med att filmens skådespelare inte var menade att gestalta henne eller hennes mamma. De har vuxit till helt egna karaktärer både genom manusarbetet och under den långa förberedelsetid som hon och ”Josefinorna” hade ihop under åren före inspelningen.
—Vi träffade otroligt många unga tjejer i jakten på dottern, men när jag såg Josefine Stofkoper så var det kärlek vid första ögonkastet. Hennes närvaro och blick var spot on från början och hon kunde snabbt sätta sig in i dotterns ensamhet och komplexa tillvaro. Dessutom kunde hon skratta åt dråpligheterna och instinktivt jobba med alla de där dubbla känslorna som man som anhörig ofta tampas med. Det var laddat att jobba med dotterns förmåga att absorbera stämningar och att, på ett intimt sätt, låta henne förmedla ett inre liv.
Mamman som roll är väldigt krävande och vägen dit full av olika klichéartade fallgropar för hur en psykotisk person kan tänkas uppföra sig. Där letade jag efter en skådespelerska med verkligt stort mod och full tillit till projektet och till mig. En dag dök Josefin Neldén upp i våra huvuden. När vi lyckades få in henne till casting i vår dansstudio i Göteborg så kände jag väldigt snabbt väldigt starkt för henne. Hon berörde mig med sin snabbtänkthet och med sin känsliga förmåga att befinna sig i motsättningars ytterligheter och navigera runt där som en fri fågel, helt utan att tappa fokus. Jag minns när hon för första gången höjde rösten och jag märkte karaktärens stolthet! Det var klockrent.
Vad var det svåraste med inspelningen av Psykos i Stockholm? Fick du någon slags aha-upplevelse som gjorde att du nu förstår dig själv och hela situationen mycket bättre?
—Det svåraste var nog att palla trycket under en så lång och intensiv period. Jag bor normalt i Köpenhamn, men flyttade till Stockholm under inspelningsmånaderna och arbetade non-stop, i princip dygnet runt. Vi var utmanade på massa olika sätt, inte minst på grund av det faktum att filmen är inspelad på location och hade väldigt många locations i förhållande till antal inspelningsdagar, vilket betyder en hel del tid till transport, nedrigg, upprigg, trafikstopp i lastbilar med utrustning hit och dit och många risker att det tighta schemat skulle rubbas. Mitt liv som dokumentärfilmare har inneburit en massa stress och hårt slit, men inget som logistiskt sett ens varit i närheten av det här koordineringsarbetet. Men det gick väldigt bra ändå. Och jag hade många dagar på set när jag fick nypa mig i armen för att se om det verkligen var sant att jag fick lov att jobba med alla de där finingarna och se flera års arbete smältas ihop och brännas fast, mitt framför ögonen på oss.
Det är många långa tagningar i filmen, som tidvis var väldigt krävande – inte minst för skådisarna. Scenen på flygplatsen till exempel var, utöver att den var lång, också krävande tekniskt och koordineringsmässigt och skulle göras som ett one-take. Området var inte avspärrat och de passerande passagerarna upptäckte inte alltid att det var en filminspelning, vilket skapade en del tumult på set. Scenen är ganska våldsam. Jag minns att en förbipasserande kvinna började gråta av förfäran över det hon såg. Det kändes meta på så många plan. Det här med att se en situation utifrån, genom någon annans ögon. Det är ju en spegling det med. Och jag tror att jag i det ögonblicket såg dotterns utsatthet på ett nytt sätt. Det finns fortfarande så mycket tabun och skam kring psykiska sjukdomar. Otryggheten och ovissheten inför det okända och det man ofta bara betraktar som galenskap är fortfarande väldigt stor och skapar skam, som i sin tur skapar hemligheter och ensamheter. Ett barn går väldigt långt i sin lojalitet gentemot sina föräldrar och vill för det allra mesta beskydda sin förälder från både skam och utsatthet. Det är fortfarande helt otroligt svårt att be om hjälp som anhörigt barn. Och det är ofta väldigt svårt att i en sådan situation visa sig svag. Man måste liksom vara den starka, annars blir obalansen för stor.
Det blir spännande att se om en beröringsångest som rör filmens tema kommer påverka mottagandet av filmen. Vågar man skratta när mamman berättar sina pinsamma kukskämt på restaurangen? Eller när de möter slottsvakten mitt i natten och mamman frigjort sjunger om rymdens livsfarligheter? Kan man kanske både skratta och gråta samtidigt?
Psykos i Stockholm har premiär den 28 augusti. Läs även Nöjesguidens recension av filmen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2020.
