En dag förstod jag att det röda pillret i The Matrix blivit ett adjektiv: “red pilled”. Ni minns det röda pillret, det Neo väljer för att inte längre vandra runt i en simulerad verklighet. Sen det amerikanska presidentvalet 2016 har den sci-fiklädda antietablissemangsymbolen vad jag kan förstå svalts hel av alt-högern. Medan syskonen Wachowskis kultförklarade The Matrix står sig lika bra som film idag som 1999 har dess symboliska idévärld plundrats av foliehattar liksom av andra filmer.
Superhjältefilmen Project Power är i viss mån en av dessa filmer, vars värld i likhet med The Matrix förändras av ett piller. Den nya drogen “power” har genom en ljusskygg organisation översvämmat New Orleans. Ruset är inte likt något annat. Den som sväljer det futuristiska pillret får superkrafter. Men bara i fem minuter, och kraftens natur är olika för varje person.
I händelsernas centrum står en odisciplinerad snut med smak för Clint Eastwood och den nya drogen (Joseph Gordon-Levitt), en rappande tonåring (Dominique Fishback) som langar för att försörja sin sjuka mamma, och en råbarkad exmilitär (Jamie Foxx) på jakt efter sin försvunna dotter.
Att superkrafterna är narkotikaklassade bjuder närmast ofrivilligt in till liknelser mellan massunderhållning (läs Netflixdistribuerad superhjältefilm i det här fallet) och opium. Särskilt som den tevespelsestetiserade våldskarrusellen känns just sinnesslö snarare än idémässigt utmanade. Det är inte det att det saknas uppslag i manusförfattaren Mattson Tomlins grundidé, men varken atmosfären, tempot eller händelseförloppet lyckas skapa några svindlande aha-effekter eller tänkvärda samhällsanalyser.
Men swish och swoosh säger det i plastiga, för att inte säga generiskt urvattnade, miljöer. Slumprojekt, nattklubbar, mörka bakgator och fraktfartyg. Gordon-Levitt är övertänd. Som bäst spjuveraktigt enerverande. Och Foxx har gjort den här typen av actionroll alltför många gånger. Fishback sköter sig å sin sida, men hela hennes karaktär är vilse i filmens tonala brister. Om något får Project Power mig att önska ett piller som fick publik att vända detta massproducerade simulacra till filmkonst ryggen.
