Tom Tykwers filmer kommer lite i oordning till Sverige. [I]Prinsessan och krigaren[/I] är alltså filmen Tykwer gjorde innan han tog sig an Kieslowskis manus till [I]Heaven[/I], en film som ju gick på svenska biografer redan i somras. En anmärkning som är nödvändig eftersom de två historierna är så påfallande lika varandra. Bägge filmerna tar upp hur slumpen kan förändra människors liv - om kärlek mellan främlingar och förälskelsens helande kraft. Tykwer plagierar alltså inte Kieslowski - snarare ligger de två bara väldigt nära varandra rent tematiskt.
I [I]Prinsessan och krigaren[/I] är det hyperdramatiska förutsättningar som först för samman de två huvudpersonerna. Enstöringen Bodo räddar Sissi till livet efter en trafikolycka. En påträngande och långsamt intensiv scen där man får följa skeendet ur Sissis synvinkel medan hon svävar mellan liv och död. Bodo lyckas rädda hennes liv, och hon bestämmer sig för att han är vägen ut ur hennes ensamhet och det isolerade livet som sköterska på ett mentalsjukhus. Men Bodo stöter bort henne, själv känslomässigt stympad efter sin hustrus död - minnen som gör sig påminda under plågsamma drömmar på nätterna.
Det finns en sällsynt styrka i Tykwers bilder och scener. En olycksbådande stämning, fåordiga dialoger och märkliga skildringar från Sissis liv inne på mentalsjukhuset, och hennes trista tillvaro i personalbostaden med skräcktyska klaustrofobiska tapeter. Det är också en skarp och extremt effektiv kontrast mellan Franka Potentes kärlekstörstande Sissi och den buttre och tillknäppte Benno Fürmann som de två ensamma och desperata huvudpersonerna.
I Heaven fanns det ibland tendenser hos Tykwer till sentimentalitet och romantik, på gränsen till det patetiska. I [I]Prinsessan och krigaren[/I] släpper han i de sista skälvande minuterna fram hela registret. Samtidigt som han snärjer in sig i otydliga sidospår intrigmässigt väljer han att gestalta huvudpersonernas psykologiska utveckling på ett sätt som är så övertydligt att jag sitter och skäms i biostolen. Kanske blir jag rent av lite förolämpad - jag hade gärna fått förtroendet av filmaren att få förstå lite själv. Poesin i berättelsen går i vilket fall förlorad, och kvar blir bara en trist eftersmak av icke infriade förväntningar.
Skådespelare:
Regi:
