Prinsen och jag

[I]Prinsen och jag[/I] har fyra stycken manusförfattare och de har tydligen skapat filmen tillsammans under ett barnkalas, på ett sådant där vikt papper där man bara ser sista raden av vad de andra har skrivit. Första delen beskriver en Paige Morgan (Julia Stiles), en målinriktad medicinstudent med en trovärdig och kul familj på landet. Del två: hon blir oförklarligt kär i en europeisk mansbimbo som inte matchar henne intellektuellt men kan citera Shakespeare. Tre: När kärleken avslöjas som prins dumpar hon honom direkt ("you lied to me!"). Fyra: Två veckor senare är hon praktiskt taget - drottning? Handlingen pendlar mellan fånig och idiotisk. Hur kan Paige, vars enda mål i livet är att bli läkare, glömma bort att hon faktiskt också har kommit in på världens bästa medicinutbildning? Hur kan någon anta att vi ska bry oss om hennes känslor när hon äntligen hajar att det inte är så kul att vara kunglig? Gillar man Danmark kan man åtminstone få ut en slags lyteskomik ur beskrivningen av landet och kungahuset. Författarna kan så lite om Europa att jag misstänker att de inte ens visste att danska kronprinsen gifte sig med en ofrälse härom månaden. De tycker bara att det är lite "fyndigt" med en dansk prins som analyserar [I]Hamlet[/I]. Det hade annars varit ganska kul om Paiges svärmorskandidat hade varit en intellektuell och kedjerökande drottning Margarethe i stället för filmens bitchiga Elisabeth II-ripoff. Det hade skapat ett verkligt dramatiskt val - pest och kolera hos Läkare Utan Gränser eller välgörenhet på hög nivå i ett ganska ballt, modernt kungahus. Det kanske inte har framgått, men jag tycker om prinsessfilmer. Jag såg [I]En prinsessas dagbok[/I] två gånger på bio. Jag gillar att bli bekräftad i mina barnsliga rosa dagdrömmar samtidigt som jag avnjuter en tydlig dramatisering av hur moderna tjejer kämpar med sin könsroll. Men det funkar bara om filmen är sammanhängande nog att se utan ångest och stönanfall. [I]Prinsen och jag[/I] gör ingen glad.