Med precis hand mejslar Geppetto (Roberto Benigni) fram konturerna till sin marionettdocka. Vad han inte vet är att trävirket han arbetar med är förtrollat. Han sätter varenda liten detalj med finess och Pinocchio (Federico Ielapi) kommer till liv och äventyret låter sig börja. Matteo Garrones Pinocchio tjuvstartar gentemot de kommande årens filmatiseringar: både Guillermo del Toro och Robert Zemeckis kommer snart med egna tolkningar.
Men till skillnad från Benignis Geppetto, en skådespelare som i 2002-versionen spelade trädockan, är Garrones skapelse slarvig och finesslös. För att göra Pinocchio till sin egen kör Garrone hårt på gråskala, skit och damm. Han skrapar bort alla färger och klamrar desperat fast i en doktrin där smuts är det finaste som finns. Kanske är det tänkt att den anstrukna realismen ska få fram berättelsens inneboende patos, men det är på bekostnad av det spektakulära som gjort fabeln tidlös.
Men motsägelsefullt nog är berättandet inte särskilt väl förankrat i verkligheten. Ingenting av det fantastiska, såsom snigelmänniskor, talande syrsor och vägledande féer, ägnas något förarbete för att passa in i den grådaskiga fantasivärlden. Även om Garrone kan förvänta sig att de flesta sett någon tidigare version av Pinocchio, eller läst den litterära förlagan, och på så sätt ändå förstår sammanhanget, så skaver det illa mot den så högt skattade realismen.
Som en sista spik i likkistan tar det cirka femtio minuter innan Pinocchios främsta kännetecken, den växande näsan, blir en del av handlingen. Filmen orkar inte förklara varför hans näsa växer och om det är så jobbigt att göra film kanske man borde ägna sig åt andra saker istället.
