Pearl Harbor

Roger Wilson 10:27 4 Jul 2001
Det är förstås med vissa förutfattade meningar man går och ser en film som [I]Pearl Harbor[/I]. Filmen har redan innan den svenska premiären hudflängts av amerikanska och brittiska recensenter, och dessutom förorsakat chefsbyten på Disneys filmbolag Buena Vista. Till detta läggs att männen bakom filmen, regissören Michael Bay och producenten Jerry Bruckheimer, tidigare gett världen känsligt och subtilt utformade verk som [I]The Rock[/I] och [I]Armageddon[/I]. Det är allstå inte så konstigt att man äntrar biostolen med förväntningar - eller rättare sagt farhågor - om ohöljd amerikansk patriotism, gigantiska pyroteknik-uppvisningar och ett frosseri i hyper-sentimentalitet. Med den typen av uppladdning är det lätt att bli positivt överraskad - och [I]Pearl Harbor[/I] är mycket riktigt inte det botten-napp som världen fått mig att tro. Slätstruken - ja. Toklång - absolut. Kosmetisk och tillrättalagd - utan tvekan. Men inte alls i den utsträckning jag befarat. Kanske är jag avtrubbad - som representant för en generation som i det närmaste intagit amerikansk populärkultur intravenöst så blir man snarast överraskad över att regissören behärskat sig till endast en bildkomposition med en amerikansk flagga med kulhål. Givetvis vimlar det av klyschor, vykorts-estetik och tomma repliker om hjältar och öde, men för att vara en Bruckheimer-produkt så är filmen förhållandevis sparsam med ödesmättat patetik och amerikansk propaganda, framför allt med tanke på den extremt långa och omsorgsfulla skildringen av japanernas destruerande av amerikanska flottfartyg. Mest undrar man hur någon kom på att göra en blockbuster-film av vad som måste vara USA:s största militära fiasko i modern tid. Scener som skildrar hur det ena amerikanska skeppet efter det andra effektivt sänks och sätts i brand staplas på varandra - och den amerikanska vedergällningsaktion som upptar filmens sista timme framstår som enbart löjlig jämfört med den enorma förstörelse av Pearl Harbor som filmen redan skildrat. Antagligen har filmskaparna sneglat både en och två gånger på succén med [I]Titanic[/I], och dess lyckosamma kombination av tragedi och romantik - men som publik är det svårt att känna engagemang för en tragedi som faktiskt främst förorsakats av amerikansk nonchalans. Dessutom blir skildringen av kriget aldrig något annat än en ytlig Disney-version av krig. Själva anfallsscenerna utgör i och för sig ett avancerat visuellt fyrverkeri med mästerlig data-animationer, men de är distanserade och tomma - rädda för att göra de amerikanska förlusterna på mer än 2 000 personer allt för påträngande. Så är inte heller kriget heller tänkt som något annat än en påkostad kuliss åt en besynnerligt lamt och klumpigt berättad kärlekshistoria - vars enda bestående minne kommer att vara genombrottet för Josh Hartnett i hjärtekrossar-facket. Men varken han eller någon av de andra skådespelarna får särskilt mycket utrymme i en film där regissören varit mer intresserad av att måla upp vackra, sentimentala vykort i 40-talsmijö än att skapa verklig dramatik på vita duken. [I]Pearl Harbor[/I]s elefantiasis gör också den svår att uthärda, publiken borde snarast belönas för att härda ut i tre timmar - framför allt som man säkert hade kunnat korta ner filmen med en halvtimme om man slopat dessa evinnerliga slow motion-scener som använd stup i kvarten för att simulera någon sorts verklig känsla eller uttryck.
Pearl Harbor
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Marie Curie

"En festival av nerver, glow-in-the-dark-pipetter, fjärrskådande blickar mot horisonten, nakna kroppar på en äng och flashbacks från en strålande dödsbädd."