Paycheck

Det är för deprimerande för att kännas ironiskt: [I]Paycheck[/I] är en film om utplånade minnen, och på mindre än ett dygn utplånas den också själv fullständigt ur åskådarens minne. När jag dagen efter pressvisningen tittar på mina anteckningar från filmen är det som att se fotografier från sin barndom - man vet att man har varit där, men inte om man hade kul eller vad alla de där stelt leende människorna egentligen sysslade med. I det här fallet är det Ben Affleck som är stel och herrejestanes vad jag har svårt att engagera mig i hans problem ens på den enkla nivå som en thriller förutsätter. Som för att betona sin tråkighet spelar han ingenjör och idén med filmen är att det är spännande huruvida han dör eller inte. I sådana här filmer vet man ju att ensamma män alltid brukar klara sig så nu har han en flickvän också för att slutalternativen ska bli lite fler - en av dem kan ju bli skjuten och då får den andra skrika NOOOOOO i slow-motion. Men också där skulle det hjälpa om man brydde sig det minsta om någondera personen. Jag brukar ju gilla Uma Thurman annars men när hon utsätts för Afflecks kartonglika skådespeleri förvandlas hon till en livlös skyltdocka hon också. Paul Giamatti ([I]American Splendor[/I]) spelar i jämförelse så realistiskt, att hans menlösa biroll som bästa kompisen känns som en oscarvärdig dramatisk prestation. Intrigen kommer från en novell av Philip K Dick. Ingenjör Jennings plagierar avancerad teknologi och tar tungt betalt för att låta kunderna radera alla hans minnesbilder av processen. Men efter sitt "sista, största uppdrag" (naturligtvis) så vaknar han upp utan pengar! I stället har han ett kuvert med slumpmässigt skräp! Vad har hänt? Vad har han byggt i det onda laboratoriet? Ooh. Liksom [I]Minority Report[/I], som också var baserad på en berättelse av Dick, spelar prekognition här en central roll, och det fungerar om man inte försöker applicera någon slags logik på händelserna. Men trots att John Woo hjälpsamt försöker distrahera oss med slagsmål och explosioner blir det mot slutet allt svårare att inte glida iväg i uttråkade funderingar om tidens och verklighetens natur. Och om att ingenjör Jennings, om han bara hade sett Memento, skulle ha fattat sin situation så mycket bättre. Woo var ju tidigare en mästare på välpresenterad våldsbalett (älska [I]Face/Off[/I]!) men det känns som att hans stil under åren i USA blivit allt mer generisk. Paycheck påminner allra mest om de där patologiskt förglömliga straight-to-video-actionrullarna vars trailers man ibland får se på hyrfilmer medan man väntar på sina micropopcorn.