I isländska Pass för mig möter vi tioåriga Hrefna och Yrsa på jakt efter Hrefnas frånskilda pappa som inte vill veta av henne. Filmen är uppbyggd som en enkel och vardaglig detektivhistoria, med små upptåg och sidokaraktärer som inte tar något nämnvärt utrymme. Men trots att Pass för mig är underhållande, är den en av många barnfilmer på sista tiden med något för lagom busiga tjejer i huvudrollerna. Den är lite väl snäll och insmickrande, den är lite väl myspysig och tillrättalagd för att det ska kännas inuti.
Jag tror inte att jag hade en aning om vad eutanasi betydde när jag var liten. Ändå praktiserade jag det vid flera tillfällen. Lotta på Bråkmakargatan samt Madicken och hennes lillasyrra var några av de första som förolyckades, för det ska vara fan till att ha ett tråkigt liv när det mest upproriska och dramatiska man kan göra är att välta med en cykel och slå hål på sina knän, eller att stoppa ärtor i näsan på sig själv. Nu för tiden, när till och med Roald Dahls suveräna Mathilda finns i en suverän filmatisering, är det väl dags att se till att vi inte får en återkomst av de välanpassade och ständigt leende ungarna.
Jag blir fortfarande glad när jag ser en barnfilm som, med ett fantasifullt språk, uppmanar ungar att vara besvärliga och ställa krav; när det är lite redlöst och ungarna får lov att vara bråkiga. Ja, om inte annat, så åtminstone i deras egna filmer.
Pass för mig är enkel och sevärd realism med sagokanter, och förmodligen skulle filmen och dess huvudpersoner ha undgått mina nådagärningar som liten. Men den når ändå inte riktigt ända fram till vare sig känslighetens eller busets kärna, och den är heller inte så skir att man lyckas att drömma sig bort så långt som till Narnialand.
Stikkfri
Skådespelare:
Regi:
