Lykke Eder-Ekman har en allvarlig sjukdom. Hon är fast i en svunnen tid.
Jag kan inte gå utanför dörren utan att krocka med ett plommonstop. Det är för att jag bor i Vasastan, tidigt-1900-tal-lajvarnas favoritstadsdel. Många tror att det är Gamla Stan, ett rimligt antagande eftersom det vid en första anblick verkar som en plats byggd för att bära krinolin. Det hade man ju kunnat önska, eftersom den enda som bor i Gamla Stan och kan hantera dessa människor är Marianne Lindeberg De Geer. Men trots lajvarnas många kjollager och ihärdiga användande av ”goddag”, ”god eftermiddag” och inte minst ”min gode herre” är de helt vanliga människor, som vet att det inte finns någonting att hämta i Gamla stan om man inte vill hämta en t-shirt med Tre kronor-tryck. Därför hänger de i Vasastan, där man i alla fall kan gå på Ritorno, läsa Röda rummet och kolla att ens ransoneringskort ligger kvar i handväskan från Old Touch upprepade gånger.
Jag menar inte att låta främlingsfientlig, men jag blir rakt av äcklad av deras beteende. Kanske är det för att det vid blotta åsynen av en tidsresenär känns som att jag befinner mig vid Fyrisån och snart ska hoppa ner i vattnet, som känns mer frestande än att tillbringa en sekund till på Ofvandahls bredvid en kille i kostym från, surprise, 20-talet. Byxorna som inte tar slut förrän norr om revbenen. Skinnskor och portfölj. Man spyr i kaffekoppen. Eller så är det för att lajvarnas lajvande ligger farligt nära vibben ”furry”. Det är något med att ställa sig utanför samhället på det där viset,att bara sätta på sig en monokel fast man vet hur freakigt det är. Perverst.
Eller så är det bara så att jag projicerar. Om sanningen ska fram är jag egentligen bara avundsjuk och ledsen över att de lever livet jag så länge velat leva utan att våga. Jag är nämligen också lajvare. Skillnaden är att de har kommit ut ur garderoben. Och årtiondet, då. Jag är nämligen besatt av 90-talet.
”Snark” säger ni nu. ”Vem har inte varit det?”. Då ska jag be er att vara jävligt försiktiga. Min sjukdom handlar nämligen inte om att kolla på Friends och ha mom jeans (jag har någonting som kallas ”smak”). Min sjukdom är allvarlig och kronisk och har varit det sedan sekunden jag fyllde femton och fick kontakt med mitt eget medvetande. Kanske var det för att mamma, ungefär som hobbypsykologer visar bokstäver för spädbarn i hopp om att de ska växa upp till nya Einstans, höll upp en sladdrig Vogue-sida med Kate Moss ansikte framför mitt bebisansikte och för den sakta fram och tillbaka, kanske inte. Faktum kvarstår – jag är besatt.
Som tur är har jag lämnat årets jobbigaste period, midvintern, bakom mig. Då är alltid som värst, i år låtsades jag tycka om gino och funderade på att dra in fast telefon i lägenheten. Men jag vet att våren kommer snart, och manin med den. Det är inget enkelt liv att leva, jag måste ständigt vara beredd på saker som att börja ha plattåskor eller sluta tro på kön.
Jag har lajvat hela mitt liv, mitt skrivande föddes ur drömmen om 90-talet. Jag vet inte vad jag hade varit utan den, förmodligen en helt vanlig tjej med helt andra intressen. Kanske en juriststudent som bor i Lund, till exempel. Och när man tänker på det sättet är jag jävligt glad över att jag är så här sjuk.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2025.
