Dokumentären Parning är en skildring av två 90-talisters vardag, ur deras eget perspektiv. I stället för att försöka springa ikapp dem med kameran under dygnets alla timmar utklädd till Skam-Nora har Lina Maria Mannheimer under ett år låtit huvudpersonerna själva göra jobbet – troligtvis ett bra sätt att undvika att bli stämplad som ett pinsamt daterat pappaskämt.
Inför arbetet ställde regissören krav på absolut transparens, det vill säga full tillgång till de två försökskaninerna Naomi Carters och Edvin Kempes mail-, Tinder-, Skype-, Messenger-, Snapchat-, Whatsapp-, Instagram- och Facebookkonton. Kontakten mellan de två och Mannheimer begränsades till Skype. För mig som länge tvivlat på om denna yngre generation kommer att bli något att hänga i julgranen och såsom det anstår en bitter 80-talist ofta fnyst åt hjärndöda och bortskämda selfieaktivister med emojis i stället för huvuden, gör det hemskt ont att erkänna att jag hade fel (jag har insett att det är mig Icona Pop skrek åt i I love it.).
Inte heller Mannheimer förstod vad det skulle komma att innebära för hennes filmprojekt att ge röst åt två små oskyldiga homo digitalis. Oblyga inför mediet som de givits som bröstmjölkersättning tog de omedelbart över regiarbetet och gjorde filmen på sina premisser, inklusive att förkasta ursprungstanken att de två inte skulle ha särskilt mycket med varandra att göra. Genom att vända en whatever-blick som är överraskande anspråkslös, avväpnande och (mindre överraskande) desillusionerad mot sig själva och sin generation har de, med lagom mycket stöd av regissören, landat i en värdig (äntligen!) coming of age film – kanske den enda av det slaget du behöver se i år.
Läs mer om Parning.
