Det hela började som en undersökning av dejtinglivet på nätet, men experimentet tog snabbt en helt ny riktning. I Parning får vi två sidor av ett dejtande par, såväl i verkligheten som i sms, chatt och skypesamtal.
Lina Maria Mannheimer, som tidigare gjort dokumentärfilmen Ceremonin, utvecklade idéen ur sin fascination för ’’digitala urinvånare’’ och hur de förhåller sig till kärlek, dejting och sig själva. Hon gjorde 40 djupintervjuer med olika ungdomar som hon hittat på Tinder, studentportaler och ungdomsgrupper. Hon fann två ungdomar, Naomi Carter och Edvin Kempe, som kom att bli filmens huvudkaraktärer.
– Jag kan inte riktigt förklara varför jag valde just Naomi och Edvin, det kändes bara rätt och jag var intresserad av dem. Det kändes som att de skulle våga dela med sig.
De två deltagarna fick tydliga ramar om hur undersökningen skulle gå till. De skulle, under ett helt år, filma fragment ur vardagen och dela med sig av chattar, sms och samtal samt ha individuella skypesamtal med Lina Maria veckovis. När Naomi för första gången ska få igång sin kamera är det något med tekniken som strular. Lina Maria ber Edvin att hjälpa Naomi, och han åker över. Här får hela undersökningen, och filmen, en vändning. Naomi och Edvin klickar bra, väldigt bra till och med, och inleder en relation.
– Jag kände allt möjligt när jag förstod att det var något mellan Naomi och Edvin. Jag kände först ’’va fan’’, men man får ju lira med verkligheten. Eventuell stress över ändrade planer vände rätt snabbt, det var magiskt att få följa två personer som ska förhålla sig till sig själva och varandra.
Vi får som tittare se hur förhållandet och dess roller förändras och utvecklas under ett års tid. Identifikationspotentialen är hög, också för att deras engagemang för varandra och makt i relationen växlar i filmen.
– Vi människor spelar ju olika roller och har olika masker, jag har sett dem med väldigt många masker. De har porträtterat en mängd självporträtt och jag har skulpterat något ur det.
Hur förhöll du dig till att eventuellt ha en påverkan på dem?
– Det beror på hur du menar med att påverka. Hela strukturen för filmen innebär att jag som regissör både tagit ett rejält kliv ut då Naomi och Edvin filmar allt själva, samtidigt som jag är extremt nära dem hela tiden och sätter ramar för dem att filma inom. Det var ett experiment kring hur man bygger digitala relationer, hur man kommer nära på distans och hur man porträtterar människor och deras liv på film. Om du menar påverka dem så som man gör i alla mänskliga samspel så ja, det var definitivt en aspekt jag funderade mycket på. Jag påverkar inte bara i form av min blick och synvinkel, jag är inte ett neutrum. Även om jag har känt mig lite som Sir Attenborough som bara sitter och studerar en art ibland. Min primära roll är att lyssna och inte att ge råd, men jag misslyckas ibland med det. Kommer ett rovdjur så sitter jag inte bara och tittar på när rovdjuret plockar bytet. När Naomi sa att hon älskade att cykla till musik med håret fladdrandes, så bad jag henne ta på en hjälm.
För tre år sedan var Naomi aktiv i en ungdomsgrupp i RFSU. Där fick gruppen information om att Lina Maria sökte ungdomar till en dokumentärfilm om Tinder. Naomi sökte utan att riktigt förstå vilken roll som söktes men tyckte det lät roligt att prata relationer och kärlek.
– Jag trodde jag var en av typ 40 och att jag bara skulle vara med en liten kortis, jag tror inte heller Lina Maria visste hur filmen skulle bli, säger Naomi.
Själva dokumentationen var för Naomi en utmaning, att öppna upp sig för en främling via Skype även om Naomi och Lina Maria klickat bra.
– Jag tyckte att det var jobbigt hela året, jag har svårt att visa mig sårbar. Jag var alltid självmedveten för jag visste att Lina Maria var uppmärksam. Hon analyserade allt jag gjorde och gjorde allt för att se allt, säger Naomi.
Men hur funkar det efter ett sådant intensivt år, att bara sluta dokumentera? Håller du och Lina Maria kontakten?
– Ja vi har en bra relation men det tar tid. För mig sitter en del av självmedvetenheten kvar, men jag jobbar på det. Rollerna är svåra att bryta, säger Naomi.
Edvin kom i kontakt med Lina Maria när har gick på Hyper Island. I hans inkorg dumpade det regelbundet in mail om marknadsundersökningar, och när det kom ett som sökte digitala urinvånare till en ny dokumentär så slängde Edvin iväg ett mail. För honom har skypesamtalen, till skillnad från Naomi, varit terapeutiska.
– Jag älskar att prata om mig själv och har lätt för det. När jag var yngre blev jag mobbad och det blev som en överlevnadsstrategi - om jag berättar allt om mig så finns det inget att avslöja och göra narr av.
Efter året av inspelningar fortsatte Lina Maria och Naomi ses regelbundet. Edvin, som bor i Berlin, och Lina Maria hörs via Skype.
– Det var viktigt för mig, efter ett år så hinner banden bli starka. Man dundrar inte bara in och ut ur folks liv, säger Lina Maria.
Edvin och Naomi har fortfarande en god relation och hörs nästan varje dag.
– Jag tror att vi har hjälpt varandra att utvecklas. Jag har varit bra för honom och han för mig. Vår relation är väldigt stabil, en av de stabilaste relationerna i mitt liv, säger Naomi.
Parning hade premiär på Göteborgs Filmfestival i början av året och visas på Filmstadens biografer i vår.
– Jag hade verkligen ångest för att visa filmen för andra, jag var jättenervös. Det är mycket känslor som gått in i filmen. När vi väl satt i salongen på premiären, med massor av kompisar som skrattade med och åt oss, så släppte ångesten. Jag kunde se det mer som en helhet, säger Naomi.
– Det var jättekonstigt men en väldigt fin upplevelse. Vi har sett fyra olika klippningar av filmen. Varje gång har jag varit väldigt upptagen hur jag gör saker och hur jag betonar ord. Men med publiken och deras skratt så kunde jag kliva ur filmen. Det blev en film med karaktärer istället för mig och mitt liv. Jag är så stolt över filmen, säger Edvin.
Parning har biopremiär den 29 mars.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2019.
