ParaNorman är en stop-motionfilm som utspelar sig i Massachusetts, New England och handlar om elvaåringen Norman Babcock som kan prata med spöken. Precis som i Sjätte sinnet är det liken utan ro som stannat kvar på jorden och när en plågad häxflicka från 1600-talet släpper lös ett gäng zombies på den amerikanska östkusten blir Norman tvungen att använda sin förmåga för att lösa situationen. Han är en försynt och tråkig kille som uppfyller varje klyscha för den mobbade och missförstådda skolpojken.
När man pratar stop-motion är det alltid någon typ som ska nämna hur förbannat lång tid det tar och hur otroligt pilligt det är att sno ihop en film med denna teknik. När en replik tar veckor av intensiv närkontakt med lergubbar förstår man att det är lätt att tappa fokus på manus och istället intressera sig för det visuella och mer konkreta. Plötsligt ter det sig berättigat att pynta en scen som syns någon minut i den färdiga filmen med fantastiska detaljer och storslagna byggen.
Tittar man på lyckade stop-motion-filmer som Wallace & Gromit och Flykten från hönsgården är de avskalade i sin estetik. I dessa filmer har skaparna undertryckt lusten att lägga all kraft på ytan och insett vikten av en historia som håller. Det samma gäller inte för ParaNorman som är en fest för ögat men har ett manus som famlar och ramlar.
Resultatet är ett par roliga scener och några genomtänkta och upplyftande biroller i en rakt igenom fantastisk värld. Men med sin PG-rating är den för snäll och lika konventionell som vilken Disney-film som helst. En hämningslös zombisplatter med rå humor hade fungerat mycket bättre utan att kräva särskilt mycket mer av manus. ParaNorman är dock ett måste för stop-motion-entusiasten och familjen som vill ha något som är banalt men ändå annorlunda.
