Bakom den paneuropeiska samproduktionen Paradissviten anas idén om europeisk gemenskap och ett delat ansvar för kontinentens skuggsidor när en handfull livsöden korsas i Amsterdam.
Vi får följa immigranten Yaya (Isaka Sawadogo) som försöker leva ett rättrådigt liv, bulgariska Jenya (Anjela Nedyalkova) som med hopp om en modellkarriär istället faller offer för trafficking, Seka (Jasna Djuricic) som sörjer familjen hon förlorade i krigets Bosnien, den nyblivne pappan Ivicas (Boris Isakovic) kriminella aktiviteter och den svenska dirigenten Stigs (Magnus Krepper) valhänta omhändertagande om sonen Lukas (Erik Adelöw).
Tyvärr råder det en kvalitativ diskrepans mellan berättelser, dialoger, foto och klippning. Även om också den nitiske Stigs ansträngda relation till Lukas har sina stunder är den både trött och malplacerad. Ambitionen att fläta samman den kulturella överklassens lidanden med offren för grova övergrepp slår fel, och den sängvätande Lukas bekymmer blir aldrig lika drabbande som det sexuella våld Jenya utsätts för. När kameran med obönhörlig slowmotion fångar en grov gruppvåldtäkt på en steril kontorslokals gråa heltäckningsmatta förvandlas några korta stunder till en upprivande evighet. Lika lite lyckas bildberättandet i segmenten om Seka mäta sig med bilderna från det rosplantage där Yaya arbetar. Regissören Joost van Ginkel lyckas helt enkelt aldrig fånga det abstrakta eller själsliga lidandet med samma punch som han skildrar fysiskt våld eller arbete.
I sina sämsta stunder saknar van Ginkels Short Cuts-konstruktion eget uttryck. Istället anas en spretig beundran för regissörer som Krzysztof Kieslowski, Susanne Bier och Lukas Moodysson. Men det är inspirationskällor som varken förenas eller förädlas. Samtidigt bjuder Paradissviten på tillräckligt många starka bilder och älskvärda karaktärer för att kunna bli en fungerande genväg till både en och annan tårkanal.
