Indiepop som bara kan beskrivas som trevlig och Paul Rudd, som i stort sett är omöjlig att ogilla – från ruta ett är det uppenbart att Our Idiot Brother ämnar vinna vår gunst genom att vara charmig. Och visst lyckas den med det. Men den glömmer också att vara rolig och låter det gå flera långsamma minuter mellan de skrattframkallande scenerna, vilket jag post-Bridesmaids har svårt att finna mig vid.
Dessutom är den förvånansvärt cynisk i sina gestaltningar. Rudd spelar Ned, en grönsaksodlande hippie som föredrar att lita på människor och förutsätter att de innerst inne är goda. Detta försätter honom i en rad jobbiga situationer (därav filmens titel), varpå han tvingas bo hos sina tre systrar som också är stöpta i stereotypiska mallar (den ena är en kallblodig karriärkvinna, den andra är bisexuell och, självklart, smånymfomanisk och den tredje en naiv hemmafru). Och den hjärnsmältande twisten? Att det kanske inte är Ned som är familjens idiot.
När Our Idiot Brother försöker säga något om vad vi människor verkligen borde värdesätta, allra tydligast genom det pinsamma slutet, misslyckas den kapitalt. När den håller sig till huvudkaraktärens förmåga att göra bort sig är den som mest underhållande. Tips till amerikanska mainstreamkomedier: skippa livslektionerna när de ändå bara är på dagisnivå.
