Othello

En av många orsaker till den så kallade teaterdöden torde vara att de som regisserar på scen envisas med att köra de gamla klassikerna om och om igen. Och de gör det dessutom samtidigt, få branscher verkar vara så trendkänsliga som teatern. Hur tror de att den ungdom som de så gärna vill ska fylla upp de halvtomma salongerna ska reagera när de läser teaterannonserna: "Wow! Ingen rör sig! De spelar Macbeth på Dramaten!"Visst, vi måste föra det magiska ordet vidare, ingen tvekan om det, men varför så ofta. Betänk situationen att, exempelvis, Citizen Kane redan gjorts i två remakes, en aning reviderade för att passa dagens publik. Det var med ungefär denna lätt indignerade inställning jag gick in till visningen av den senaste filmatiseringen av William Shakespeares ärketragedi Othello. Två timmar senare kommer jag ut, påmind om att Shakespeare faktiskt var ett geni och att hans verk har rätt till det utrymme de behöver. Att den gamle britten hade ordets gåva är en mild underdrift. Men som ofta i sammanhanget teater blir film är det svårt att veta vem som ska rosas. Regissören Oliver Parkers största bedrift är att han inte försöker modernisera språket men detta är å andra sidan inget man ställer sig upp och gör vågen inför. Det är snarare en självklarhet. Tar man bort den sirliga texten återstår ju enbart en relativt ordinär, men oerhört tragisk, kärleksintrig som man, så att säga, redan vet hur den ska sluta.Många håller Orson Welles Othello (1952) som en av de främsta versionerna, vilket för mig är en gåta. Visst, han satte sin speciella prägel på fotot men någon borde ha hejdat honom när han själv tog titelrollen. Att se Welles gå omkring med skokräm i ansiktet och mumla blankvers är inget annat än skrattretande. Det är däremot klart angenämt att se Laurence Fishburne (Boyz N the Hood) som den bombastiske krigarmoren i Venedig som av sin adjutant Iago, litteraturhistoriens slemmigaste uppenbarelse, vävs in i ett nät av svartsjuka och död. Det är utan tvekan här som berömmet ska falla. När Fishburne drar en av mina favoritrepliker: "My heart has turned to stone, I strike it, and my hand hurts" och samtidigt slår sig för bröstet så att tatueringarna böljar, då ÄR han Othello. Även läpplöse Kenneth Branagh, som nämnde Iago, övertygar och slår på detta sätt fast att det är här, i forntiden, han hör hemma. Som förste älskare eller tuffing (se bland annat Död på nytt) är han en katastrof.