Orca är det latinska namnet för späckhuggare och världens socialaste djur. Men ordet beskriver även den känsla som många av oss, efter månader av restriktioner, brottas med. I en storstadskarantän och med en sinande känslan av ork, har Josephine Bornebusch har placerat sina elva karaktärer. Under två dygn kommunicerar den imponerande skådespelarensemblen via skärmar och videosamtal med sina närmaste. Det är ett enkelt, intimt och förträffligt passande för vår tid.
Josephine Bornebusch, som är produktiv utan dess like, har även här skrivit manus, regisserat och skådespelat. Och visst bär filmen likheter med den tokhyllade serien Älska mig, men denna gång är Stockholmstillvaron mer nedskruvad, mindre humoristiskt och mer allvarlig.
Kameran rör sig snyggt mellan olika lägenheter där föräldrar i morgonrockar eller sjukhussängar försöker nå fram till sina barn och tvärtom. En deprimerad psykolog behandlar en kärleksstinn castingagent, en gravid influencer sänder krystade livestreams och en ännu tröttare småbarnsmamma rymmer hemifrån samtidigt som hon har koll på sina barn. Videosamtalen pågår oavbrutet, men får även avstånden mellan karaktärerna att öka. Ensamheten är påtaglig och befästs genom kameran långsamma åkningar över innerstaden. Jag kan visserligen tycka att det en smula fantasilöst och tröttsamt att återigen följa den välbärgade och likriktade medelklassen. Men Orca lyckas trots det, att på ett fint sätt ringa in tillvarons absurditet och hur närhet och avstånd tycks stämpla vår tid.
Även om filmen lämnar en del att önska, så som den illa valda musiken och det bortschabblade slutet, är Orca ett modernt kammarspel som med små medel fångar något djupt allmänmänskligt. Ett tidsdokument över en sjuk tillvaro som fungerar lika bra både innan och efter en pandemi. Själv önskar jag däremot att Orca hade få ta lite längre tid och orkat dröja sig kvar hos vissa karaktärer för att på så sätt låta formen mer utmana.
