One Night Stand

Mike Figgis som tidigare har skänkt oss några sevärda filmtimmar med bland annat Misstänkta förbindelser och Farväl Las Vegas, hotar nu repertoaren med en sällsynt platt och fyrkantig känslomoralitet med Aids och otrohet som säljande rubriker. Wesley Snipes Max Carlyle är inte bara framgångsrik reklamfilmsregissör, utan även en poetisk sådan. Kräkreflexen är bara bristfälligt under kontroll när jag tar del av det som Figgis försöker använda som bevis för att huvudkaraktären är en tänkande, kännande och filosofisk man (att pretentiös reklam överhuvudtaget kan användas i detta syfte säger en hel del om samhällets snedvridna syn på kvalitet). Men det är klart, när man har den erkände kampsportaren Wesley Snipes (Passagerare 57, Demolition Man) i ett relationsdramas huvudroll måste man nog slå knut på sig själv för att hitta en trovärdig ingång i karaktären. Nå, det är på intet sätt bara Snipes reklamman som ser till att detta stinker rejält, det klarar det tunna manuset helt på egen hand. När den lyckligt gifte barnapappan Max är i New York i affärer träffar han sin gamle, nu Aids-sjuke, vän Charlie, och börjar med ens att revidera sitt liv. Dock inte med större engagemang än att han strax därefter går i säng med en okänd kvinna (Kinski). Som senare visar sig vara den sjuke vännens svägerska. Och Max fru hamnar då i säng med... Figgis ska ha en liten eloge för att han inte försöker staga upp denna mycket ytligt relationsdebatterande såpopera med de thrillermoment som annars brukar spetsa till otrohetsproblematik från Hollywood. Men, och det svider att erkänna, men i just detta fall hade det inte suttit helt fel med ett kokat husdjur eller två. Då hade vi åtminstone fått se en Farlig förbindelse 2 istället för en T - som i totalt meningslöst.