One Hour Photo

Robin Williams tycks inte vara den han varit. I alla fall inte om man ser honom som mördare i Insomnia eller som psykopat i [I]One Hour Photo[/I]. Eller så är det alldeles tvärtom, att äntligen får hans egentliga personlighet utrymme på duken... (Kunde inte låta bli). Hur som helst är det en utveckling av hans skådespeleri, att tvingas ner i hastighet och i rörelse. Plötsligt ser vi dårfinken från [I]God morgon Vietnam[/I], [I]Flubber[/I] och [I]Patch Adams[/I] - för att inte tala om [I]Mork och Mindy[/I] - spela med just de små medel som man bara kan på en stor filmduk. Jo, jag vet, han har gjort det förr. Och jag tyckte om både [I]Fisher King[/I] och [I]Will Hunting[/I]. Men med dessa två färska filmer på raken finns det all anledning att ta Robin Williams på ett helt annat allvar - med betoning på allvarlig - än tidigare. Visserligen tror jag det tar några filmer för honom att helt vaska bort våra värsta ryggmärgsreflexer, som säger att den där karln är en femstjärnig komiker och knäppskalle, men redan här visar han upp ett lågmält intensivt skådespeleri där det stundtals fräser till ordentligt på duken. För lika tokrolig som vi vet han kan vara - lika kuslig och obehaglig är han som den ensamme fotokopisten Seymour Parrish. Han har stått i samma disk i samma varuhus i elva år, och har utåt sett skött sitt arbete klanderfritt. Somliga kunder har han blivit smått bekant med genom åren. Som till exempel familjen Yorkin - pappa Will, mamma Nina och grabben Jakob. Oftast är det Nina och Jakob som hämtar ut familjens foton och oftast blir det ett trivsamt småprat om hur familjen mår. Men Seymour vet mer om Nina och hennes familj än vad hon i sin febrigaste fantasi kan föreställa sig. För Seymour är en fluktare. Han kikar på bilderna. Allas bilder. Och när han plötsligt ser en sak som han inte borde se - ja, då är det något som brister, för att nu uttrycka det subtilt. Då blir han en fotokopist från helvetet och då växlar popvideoikonen Mark Romaneks långfilmsdebut in på thrillerspåret på allvar. På gott och ont, vill jag nog säga. För även om upplösningen bär på några överraskningar - och inte minst en moralisk förklaring - så ligger filmens styrka i det outtalade, i de små oförlösta uttrycken där vi bara tillåts ana och gissa. Vid en jämförelse ter sig själva finalen klumpig. Att det ska vara så förbaskat svårt att ro en thriller hela vägen i land.