De senaste åren har allt fler beklagat sig över att konstnärligt skapande människor inte i högre grad tar sig an ämnet klimat- och miljökrisen. Teorier har kastats fram om att det kanske beror på att frågan är för svår. Hur berättar man om att vi blivit vana vid en lyxlivsstil som vi nu måste vänja oss av med? Om att det går väldigt dåligt med omställningen och att om allt fortsätter som nu så riskerar det snart att vara försent att hindra planeten från att bli obeboelig för människor?
Ondska finns inte lyckas dock verkligen skala ned klimat- och miljökrisen till vad den i grund och botten handlar om: ska vi i tid inse att människan måste vårda natur och klimat för att kunna bo kvar på jorden - eller kommer vi fortsätta tro att våra resurser är oändliga och gå under på kuppen? Ryûsuke Hamaguchi (Tillfälligheter och fantasier, Drive my car) låter oss vara länge i filmen utan att så mycket händer. Vi ser trädens grenar och hör musik, en ung flicka och två äldre män promenerar på varsitt håll i en skog och tittar närmare på dess olika beståndsdelar. Vi ser en skolgård och följer med på ett middagsmöte i grannstugan.
Det långsamma tempot skärper uppmärksamheten och gör att mannen och kvinnan från Tokyo står ut extra mycket när de kommer till den lilla byn Mizubiki där huvudpersonen Takumi bor med sin dotter Hana. Tokyomänniskorna är här för att berätta att deras företag ska öppna en glampinganläggning i byn. Anläggningen hotar dock bland annat byns djur och vattenförsörjning.
Och ett tag funderar man: ska vi hela filmen igenom bara vara i denna lilla konflikt? Men så landar insikten som en käftsmäll - att byns befolkning är en metafor för allt som den generella samtidsmänniskan lärt sig att ta för givet och skita i och att detta kommer straffa sig.
Ondska finns inte är en fantastiskt vacker film som tar sig in i varje por och bättre än något annat jag sett lyckas förmedla hur överträdelsen av naturens tröskelpunkter känns.
Må filmer som dessa göra att vi i verkligheten vågar inse faran i tid.
