Once upon a time... in Hollywood

Calle Wahlström 17:41 16 Aug 2019

Det var en gång en sommar av kärlek. Sommaren 1967 samlades kring 100 000 hippies i Haight-Ashbury, San Fransisco. Kanske var det den så kallade Hippierevolutionens kulmen. Ett ställningstagande för musik, sinnesutvidgande droger, fri kärlek. Mot kriget i Vietnam, lögner och konformitet. Samma sommar, i en annan del av Kalifornien, bildades en annan grupp kring småbrottslingen och låtskrivaren Charles Manson. Vad som beskrivits som en sektliknande klick, mestadels bestående av vilsna unga kvinnor under tung drogpåverkan, blev två år senare kända världen runt som Mansonfamiljen, eller bara familjen.

Sommaren 1969 utförde tre medlemmar i familjen nio mord på Mansons order, bland annat på Sharon Tate, hennes och Roman Polanskis ofödda barn, och tre vänner till paret. Vissa menar att de bestialsika morden i förlängning även dödade Hippien.

Quentin Tarantinos Once Upon a Time… in Hollywood utspelar sig i händelsens periferi. Efter teveserien Aquarius och Mary Harrons bleka Charlie says är det tacksamt att sektledaren själv bara skymtar förbi som hastigast (spelad av Damon Herriman som dessutom repriserar rollen i andra säsongen av Mindhunter). För börjar inte fascinationen för Manson nå viss mättnad? Tarantino är i varje fall mer upptagen med att skriva ett makabert och humoristiskt, men också ömsint, kärleksbrev till ett svunnet Hollywood. Som sådant är det rappt, revisionistiskt, fyllt till brädden med fula ord och bara kvinnofötter, illa blodfläckat men smyckat med fantastiska kranåkningar och sextiotalsmiljöer. 

Det var en gång ett annat Hollywood, vars transformation till vad som ofta kallas det nya Hollywood är nästan lika mytomspunnen som Mansonmorden eller hippierörelsen. En förändring som även den brukar härledas till 1967, men som stod i full blom 1969 i och med Dennis Hoppers Easy rider. Det är i den miljön vi får följa Rick Daltons dalande stjärna. En gång en populär teveskådis med egen teveserie, men numera förpassad att göra sporadiska gästspel som skurk. Men, som han konstaterar inför sin stuntman slash chaufför Cliff Booth, äger han i alla fall ett eget hus i Hollywood. Något inte ens hans mer celebra grannar Sharon Tate och Roman Polanski gör (i filmen spelade av Margot Robbie och Rafal Zawierucha).

Polanski hyrde Terry Melchers gamla hus. Skivproducenten (tillika Doris Days son) vars refusering av Manson sägs ha lett Mansonfamiljen till paret Polanskis dörr. Detaljer Tarantino väljer att inte älta. Mer intressant är också sagan om Rick och Cliff. Som den alkoholiserade föredettingen Rick är Leonardo DiCaprio väntat utstuderad och underhållande, men det är främst Brad Pitts Cliff som agerar guide till Tarantinos färgsprakande Hollywood.

På något vis påminner han om Elliott Goulds luggbitna tolkning av privatdeckaren Philip Marlowe i Robert Altmans Långt farväl. Scenerna där Cliff matar sin hund är lika triviala och fängslande som Goulds jakt på rätt sorts kattmat. Men framförallt verkar de se på hippies med samma misstänksamhet, oförståelse och nyfikenhet. Filmens Sharon Tate är i motsats del av det nya, en it-girl som i filmen måhända reduceras till en agenslös ja-sägare. Runtom dessa motpoler tar ett blasfemiskt, ibland provocerande, men fullkomligt trollbindande Hollywood form. 


 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Beats

Regissören kunde inte bestämma sig för om detta skulle bli ett coming of age-tonårsdrama med musikalinslag eller ett hypnotiskt tidsdokument.