Ögonblicket före tystnaden

Den grånade, alkoholiserade och ständigt otrogne journalisten Steve Everett får av en händelse ta över ett knäck om en dödsdömd, svart mans sista dygn i fängelset. Det som skulle bli ett rent rutinjobb utvecklar sig emellertid, när Everett anar att den dömde är oskyldig, till ett drama där endast sekunder skiljer livet från döden. Clint Eastwoods senare filmer har som bekant i hög grad givit en ny bild av den gamle hårdingen. [I]Bird,[/I] [I]De skoningslösa,[/I] [I]Broarna i Madison County[/I] och [I]Midnatt i ondskans och godhetens trädgård[/I] avslöjade en man med många talanger - inte minst ett intresse för livets mörka avigsidor. För undertecknad, som har sett merparten av Eastwoods nära 60 filmer (regi och/eller agerande), var detta en angenäm utveckling. Ungdomshjältar brukar ju tappa i pregnans med årens gång men här gavs plötsligt en möjlighet till kontinuerligt trevlig kontakt - Eastwood verkade, mot de flesta odds, bli mer ödmjuk, öppensinnad och vital ju äldre han blev. Men i [I]Ögonblicket före tystnaden[/I] ter han sig plötsligt lika knarrig som hans födelseattest (född 1930) avslöjar att han skulle kunna vara. Här saknas det mesta av den nyfikenhet och ödmjukhet som utmärkt hans senare filmer, minns hans varliga behandling av de udda existenserna i ovan nämnda [I]Midnatt i ondskans och godhetens trädgård,[/I] istället härskar slitna klyschor om jobbiga fruar som kräver uppmärksamhet, exfruar som suger ut den stackars mannen, unga kvinnor som faller handlöst för de grå topéernas charm och, framförallt, "A man's gotta do what a man's gotta do!" Ytligt sett ställer sig regissören Eastwood inte helt på sin karaktär Everetts sida; text och bild säger att han är en dålig man, inte ond men svag, och att ett dylikt leverne inte är att rekommendera. Men samtidigt finns här ett heroiserande, inte minst i det lågmält triumferade slutet, och en daterad undertext om den gamle mannens suveränitet, som delvis förtar filmen dess genomslagskraft. Det handlar kanske inte om ett alarmerande övertramp (värre exempel finns onekligen), men det är ändå tillräckligt för att Eastwoods gloria ska hamna okäckt på sned. Större problem för filmen bereder då dess ofantliga förutsägbarhet. Efter den tidiga scen då vi tillsammans med huvudpersonen anar att ett justitiemord har begåtts, rullar ekipaget sakta men säkert, utan den minsta fysiska eller mentala avstickare, fram mot den upplösning som exakt ingen lär förvånas över. En och annan lans kan ändå dras för den gamle idolen. Några av fängelsescenerna visar att Eastwood har kvar en lyhördhet för det mänskliga psykets irrvägar - och viljan att belysa det amerikanska rättsystemets ofta orättfärdiga behandling av afroamerikaner, är naturligtvis god. Synd bara att det inte gjordes på ett mer vältaligt vis.