Ögat

Detta är Hoberts femte film om Mikael, Catti och de andra, och det hela börjar så sakteliga utveckla sig till en dramaserie där huvudpersonerna känns som gamla bekanta. O nej, där kommer den gamla proggdinosaurien igen, tänker jag exemplevis när Stangertz kommer släpandes. Desto roligare då att återknyta bekantskapen med Lena Endres sjuksköterska från Spring för livet. Hon har nu träffat sin drömprins, med slott och allt, och det mesta skulle vara frid och fröjd om inte mannen på den vita springaren vore patologiskt svartsjuk. En av Hoberts absolut främsta tillgångar är hans förmåga att skapa egna världar, egna stämningar i manus som inte liknar mycket annat som görs. Majoriteten av de nu fem filmerna erbjuder mörka stämningar från vardagen och en stundtals mycket god insikt i det mänskliga vardandet. När det som här rör sig om dramatisk thriller, eller kanske spänningsdramatik, visar han också att han faktiskt kan skrämmas, till och med på ljusan dag. Endre agerar med affekt så att salivsträngarna yr och det är också mycket kul att se Samuel Fröler kränga av sig svärmorsdrömmen och blotta lite nerv och sociopati. Så långt det goda i kråksången. Det har ibland varit svårt att med säkerhet avgöra vilken specifik dödsynd som de fyra tidigare filmerna har spirat ur men jag var säker på att Ögat tog ett grepp på Svartsjukan. Jag insåg dock efter ett konsulterande av en uppslagsbok att ingen sådan dödsynd finns. Konstigt nog. Jag nöjer mig med Avundsjuka, eller kanske Girighet, och så är tankeprocessen igång. Och det är den som är Hoberts signum. Han har, genom sin begränsning till det givna temat paradoxalt nog fått en vid spelplan där såväl publiken som hans filmfigurer luras in i diskussion om vilka premisser och känslor som ligger till grund för människors gärningar. Gjorde han det av kärlek, eller kanske av hat? Känslor som kan vara svåra att skilja åt för den som står vid sidan av, men Hobert låter oss tyvärr denna gång inte fundera speciellt mycket själva. Varje etiskt dilemma, varje ansvarsfråga, som ju Hobert i tidigare filmer har visat ligger honom varmt om hjärtat, uttalas nu i klartext - och ju längre filmen lider ter sig dessa återkommande pratscener allt mer som övertydliga paneldiskussioner där Stangertz agerar bekymrad och indignerad frågeställare. Ögat dras med några ytterliga tyngande omständigheter. Inte minst att det nu står klart att seriens grundfigurers redan från början begränsade själsliv inte tål vidare exponering. Det hjälper föga att Mikael och Catti här har blivit reducerade till bipersoner eftersom en god film snarast bärs fram av just sina sidokaraktärer. Det sägs att det efter den sjunde filmen ska framträda ett mönster som leder till en åttonde upplevelse och det må så vara, men om Mikael och Catti inte enbart ska kännas som ett black om Hoberts fantasi krävs en rejäl fördjupning av båda deras karaktärer. Och så har vi det där med viktiga detaljer som allvarligt kan skada en deckarintrigs trovärdighet: till och med en praoelev på patologen skulle kunna se skillnad på ett lik som legat i vattnet ett dygn, och ett som har legat där i veckor.