Ödets makt

Ett klassiskt fall av "Ett får i ulvakläder". Här har vi en film som i en timme och förtio minuter propagerar starkt för singellivet, som bär åtskilliga och relativt välformulerade vittnesmål om äktenskapets våndor och trauman, men som under de sista fem minuterna gör ett rejält ideologiskt lappkast och utbrister: "Äh, vi skojade bara. Klart killen, och alla andra för delen, ska gifta sig!" Sådant ger självklart hög trovärdighetspoäng.Filmstadens nye gullegris Ben Affleck gör den blivande brudgummen Ben som, när han ska flyga ner till sin brud och sitt bröllop i Savannah, träffar den bohemiska och levnadsglada Sarah (Bullock). Planet kraschar lite lagom vid start och den redan från början flygrädde Ben följer gärna med när Sarah istället erbjuder lift med bil. Även detta transportmedel visar sig osäkert och så håller det på tills Ben äntligen når sitt mål. Sarahs livliga sällskap gör honom dock mer och mer osäker på huruvida han verkligen borde gifta sig, om livet kanske har mer att erbjuda. Det påstås att denna tvekan till stor del beror på den spirande kärleken mellan Sarah och Ben men det är emellertid ganska svårt att tro på, eftersom det inte osar mer åtrå från Bullock och Affleck än från en genomsnittlig finansminister. Det är överhuvudtaget svårt att hitta någon som helst pregnans i denna präktiga roadmovie och likt många andra genrekamrater lider [I]Ödets makt[/I] av ett överskuggande lustighetskomplex. Istället för att lägga möda på att skapa en bärande intrig försöker regissören Hughes att slå blå dunster i våra ögon genom att i snabb takt presentera det ena lustiga vägstoppet efter det andra. Men denna futila strävan att få oss att glömma logik- och substanskrav får, inte helt otippat, bara motsatt effekt - detta inte minst då det roligaste som man lyckas klämma fram är några scener där några tokroliga pensionärer åker bergochdalbana. Dessa hårda ord gäller emellertid inte för filmens första akter som, i framförallt dialogen, bjuder såväl timing som viss insikt i känslornas karusell. Och visst verkar det inledningvis som om Sandra Bullock äntligen har fått kliva ur sin sedvanliga yrhätteroll, men det är tyvärr mycket tillfälligt. Under den tuffa fernissan ser vi snart den vanliga, bullockskt hyggliga tösen skymta fram och det käcka överspelet är, som ofta i Bullocks fall, ständigt hotande nära. Stackars kvinna, hon verkar cementerad i sitt rollfack. Det börjar nästan likna mobbing.