Tänk er att en, säg, tibetansk författare flyttar till Österlen. Det första han gör är att klä sig i den officiella sverigedräkten och maniskt börja konsumera kroppkakor, lussebullar, blodpudding, sill och nubbe. Hur skulle han bemötas? Med respekt? Som en fullständig jävla lunatic? I [I]När hjärtat blir varmt[/I] spelar Harvey Keitel den frivilliga exilförfattaren Weldon Parish som sedan tjugo år dragit sig tillbaka till en liten by i Toscana där han nu lever som änkling med sina tre döttrar. Och alla i den lilla byn har tagit Parish, härligt vresig naturligtvis, till sina hjärtan klädd som han är i klassisk bondutstyrsel och aldrig mer än en ciabattalängds avstånd från en karaff lokalt chianti. När den unge förläggaren Jeremy Taylor skickas till Toscana för att övertala Parish om att börja skriva igen, gissa vad som står i vägen för honom och hans glänsande svarta sportbil på den lilla leriga vägen? Jäpp, får. Livet på landet, ni vet. Men den övriga italienska rekvisitan är inte fy skam den heller: Här finns den cyklande brevbäraren, de kepsbeprydda gamlingarna på ljugarbänken - och skönheten, här i gestalt av Parishs dotter Isabella, spelad av Claire Forlani som av någon anledning bryter på ryska snarare än italienska. Med tiden transformeras Jeremy och det bakåtslickade håret ersätts av ett klassiskt knullrufs, kavajen byts mot en likadan nopprig väst som Parish bär och BMW:n går helt enkelt upp i rök. Weldon Parish är en ultralightversion av Maurice Conchis i Fowles "Illusionisten" och Jeremy någon slags uppdaterad yuppievariant på Nicholas Urfe (scenen med tärningsspelet om cyanvätesyrekapseln har här blivit en utmaning om att bokstavligt talat kyssa Parishs röv). Och när Parish så småningom blidkats av Taylor som själv har författarambitioner, då kommer dem farande - aforismerna, liknelserna, visdomsorden - om liiivet. Som "Tänk dig orden som färger och pappret som en duk". Det finns en nattlig scen i [I]När hjärtat blir varmt[/I] där Parish lyssnar på en raspig aria på sin gamla 78-varvsgrammofon. Men om man tittar noga ser man att nålen överhuvudtaget inte vidrör skivan. En scen som är mycket talande för hela filmen. Allt är liksom på låtsas i denna Barillaversion av Italien. Och jättejättemånga kommer att älska den och boka en sommarvecka i Florens.Skådespelare:
Regi:
