Mystic River

Clint Eastwoods nya, oscarbuzzade thriller är inte bara hans bästa sedan neowestern [I]De skoningslösa[/I] (1992). Den fungerar också som en mörk provkarta över de teman som sysselsatt honom de senaste decennierna: auktoritet, hämnd, våldets plats i det manliga psyket, och kanske framför allt, hur skuggor från det förflutna förr eller senare hinner ikapp dig. [I]Mystic River[/I] börjar med en snabb återblick i en arbetar-klasstadsdel i Boston i mitten på 70-talet. Tre ungar - Jimmy, Sean och Dave - ristar in sina namn i ett stycke våt cement när två utklädda män sliter in Dave i sin bil. Registreraren Eastwood är inte intresserad av att spekulera i pedovåld, utan låter oss bara förstå att något hände som ger Dave sår för livet. När vi träffar de tre igen har 25 år gått, och deras vänskap är sedan länge över. Men så dyker det förflutna upp igen som en vålnad. Samma kväll som Jimmys (Penn) dotter hittas död kommer Dave (Robbins) hem till sin fru skakad och med blod på händerna - och de tre samlas igen, som utredare (Bacon), sörjande thug och någon förvirrad Lenny-i-[I]Möss-och-människor[/I]-typ. Efter misslyckanden som [I]Blood Work, True Crime[/I] och tramsiga rymdkomedin [I]Space Cowboys[/I] var vi var nog en del som undrade när det var dags för Clint Eastwood att kräva ut sina ATP-poäng. Men med [I]Mystic River[/I] levererar han ett robust Hollywood-hantverk av den gamla skolan. Alla kanske inte känner sig undernärda på emotionellt hämmade amerikanska män och deras barndomstrauman - men de rena produktionsvärdena är svåra att se förbi. Även mer marginella roller är fyllda av veteraner som Laura Linney, Laurence Fishburne och Marcia Gay Harden. Brian Helgelands bearbetning (av Dennis Lehanes roman) är rak och fri från onödiga who dunnit-twistar. Särskilt förtjust är jag i Tom Sterns sega noir-foto. Hans sätt att avsluta scenerna med en sorgsen panorering mot himlen eller floden - som för att understryka hur fast de här människorna är i sin miljö och sin historia - för tankarna till namn som John Sayles och Bruce Springsteen. Då gör det inte så mycket att det knakar i dynamiken emellanåt: medan Penn blidkar Oscarjuryn och Robins tippar över mot utvecklingsstörd-hållet, väljer Bacon att göra det han gjort i samtliga filmer sedan Barry Levinsons [I]Fiket[/I] 1982: flina finurligt. Det blir såklart skevt, men samtidigt inte ointressant som skådisportfolio. Och med sådana här bilder är det så nära en [I]Lone Star[/I] vi kommer i år.