Mothman

Mothman blandar X-files-estetik, verkliga händelser och Hollywood-dramaturgi på ett sätt som visserligen är väl utfört, men som lämnar mig förvirrad efter filmen. Vad är det egentligen jag sett? En dramadokumentär? Förvirrade fantasier? Eller ett psykologiskt drama om en mans väg in i galenskap? Ursprunget till filmen är händelser i den lilla staden Point Pleasant mellan 1966 och 1967, då det rapporterades om märkliga observationer. Bland annat hävdade folk att man sett en storväxt man med vingar och starkt lysande röda lysande ögon - den så kallade Mothman. Författaren John Keel åkte till staden och skrev en bok om sina upplevelser - en bok som utgör ramen för filmen. Keel är här maskerad till John Klein, en politisk journalist som hamnar i Point Pleasant av vad som verkar vara en slump - men som snabbt dras in i raden av märkliga observationer och fenomen. Han lyssnar på vittnesmålen och blir själv också uppringd på hotellet - märkliga samtal där bisarra, förvrängda röster berättar kryptiska profetior. Regissören Mark Pellington ([I]Arlington Road[/I]) iscensätter historien på ett suggestivt sätt. Han undviker att göra [I]Mothman[/I] till en monsterfilm, utan spelar istället på fascinationen inför det oförklarliga - mest intresserad av att göra en film om hur psyket påverkas hos en man som dras in i en värld full av mystik och teckentydning. Och hur hjärnan kanske själv till sist börjar fabricera fenomen. Tyvärr har man inte fullföljt intentionerna, och mina invändningar mot filmen hade säkert varit mycket färre om inte upphovsmännen valt att basunera ut att [I]Mothman[/I] bygger på verkliga händelser. Ett spekulativt sätt att skapa ytterligare dramatik, och dessutom casha in på intresset för det övernaturliga. John Keels upplevelser i Point Pleasant är nämligen kraftigt omredigerade i filmversionen. Man har hittat på vissa handlingsstråk. Man har koncentrerat och valt bort så att mönstret av observationer framtår som mer betydelsefullt och verkligt. Ja, man har till och med fabricerat vetenskapliga bevis. I en scen i filmen spelar till exempel journalisten in ett av de mystiska telefonsamtalen, och får det analyserat som "en röst som ingen människa skulle kunna skapa" (vad nu det skulle kunna vara i denna autotune-era). I verkligheten lyckades aldrig John Keel ens fånga några röster på band, det fastnade bara brus på hans kassetter. På det hela taget märks Hollywoods omstöpning av materialet på ett sätt som talar emot hela det "dokumentära" - om man nu kan kalla något som många redan från början avfärdat som båg för dokumentärt. [I]Mothman[/I] är istället en film där man inte kunnat bestämma sig för om man skulle göra en film om ett oförklarligt mysterium, eller en film om en förvirrad människas försök att hitta förklaringar till sina upplevelser - och där man istället valt att göra den mest inkomstbringande kombinationen av de två.