Misshandeln av värnpliktiga i ryska armén är något svenska medier rapporterat om många gånger. Unga rekryter som utsatts för mycket grova övergrepp från sina befäl har flera gånger dött. Traditionen dedovshchina som innebär en förnedrande nollning med våld är känd för att göra pojkar till män över hela det ryska riket. Även i forna sovjetstater är detta fortfarande vanligt. I Belarus vill mödrarna till de soldater som dött under sin värnplikt att sanningen ska komma fram. Svetlanas sons död beskrivs som ett självmord men hon vet att det inte stämmer. Hon är en av flera mödrar, ja det är mammorna som främst tar kampen, som lider. I brev hem målar de unga männen upp en sorgesam berättelse om militären.
Unga Nikita blir inkallad. Hans far ser positivt på sonens värnplikt. Nikitas vänner ser dock ett Belarus där yttrandefriheten slås ner brutalt av polis och militär. Flera scener är upprörande att se. Någon mördas, eller? Maskerade män dyker upp från ingenstans för att ”städa” undan det hela och den unga kvinnan som bevittnat händelsen kan bara gråta. Landet framstår som ett miniryssland, vilket inte är märkligt. Belarus har nära band till Ryssland. Här finns den gråa sovjetiska arkitekturen, reklamen för militären på stora affischer och det nationella firandet av segerdagen den 9 maj.
Men man saknar en del perspektiv i dokumentären. Kunde man inte försökt smygfilmat övergreppen unga soldater utsätt för? Vad tycker egentligen Nikitas far om sonens värnplikt, är han inte medveten om den pennalism som förekommer? Är filmteamet under övervakning? Och i och med kriget i Ukraina förändrades även livet för belarusierna. Många unga män har flytt landet för att slippa bli inkallade. Men för de som blev kvar? En sak är säker, landets president Aleksandr Lukasjenko håller diktatoriskt makten i ett järngrepp. Men goda krafter finns, frågan hur är hur mycket man vågar. Eller kan offra. Många har redan förlorat mycket mer än sin frihet.
