Mission: Impossible – Rogue Nation

Calle Wahlström 09:00 30 Jul 2015

Filmfranchisen Mission: Impossibles rötter i sextiotalsserien med samma namn gav i Brian De Palmas ursprungliga filmatisering upphov till en lekfull och ibland kitschig hyllning till serieformatet. När Mission: Impossible – Rogue Nation nu går upp på bio anas förväntade biljettintäkter snarare än stilistiska motiv bakom ett alltmer seriellt format.

För varje film har en ny regissör satt sin prägel på ännu ett Tom Cruise-lett äventyr. När turen nu kommit till Christopher McQuarrie flirtar vinjetten, precis som i föregående Mission: Impossible – Ghost Protocol, åter oblygt med teveoriginalet – något som både John Woo och JJ Abrams valde att spela ner i sina respektive bidrag. Stubinen tänds, ännu en variation på Lalo Schifrins välbekanta signaturmelodi ljuder (här i Joe Kramers orkestrering) och en serie bilder från stundande episod rullar förbi tillsammans med filmens förtexter. Det är en inramning som förtjänstfullt förser seriens femte installation med en välbehövlig glimt i ögat.

Rouge Nation bör inte ses i hopp om förnyelse. Istället ligger styrkan i den Sisyfosartade upprepningen: var gång du tror att Cruise ska få andas ut väntar en ny prövning. Filmen kan därför summeras som en rad variationer på olika teman, inte bara Schifrins musik, utan kanske främst på de tidigare filmerna.

När den hemliga myndigheten IMF upplöses finner Ethan Hunt (Cruise) att han är måltavla för CIA liksom det mystiska syndikat som ligger bakom filmens cocktail av spioneri och internationell intrig. Som följd måste han åter stjäla något ostjälbart, dra på och av ansiktsmasker samt beta av hejdlösa variationer på redan bekanta actionsekvenser. Det klängs på flygplan, slåss med hejdukar (Jens Hultén gör här ett inhopp som sannolikt kommer leda till besvärade fniss i svenska biosalonger) samt jagas runt i såväl bil som på motorcykel. Lite mer oväntat bjuds det också på variationer av Nessum Dorma, arian från Giacomo Puccinis Turandot, vilken introduceras under ett spännande operabesök i Wien. Det är filmens i särklass snyggaste passage, mycket för att den ådrar De Palmas eleganta finess snarare än det adrenalinpumpande raffel som i stegrande grad kommit att utmärka filmserien.

Precis som i en teveserie känner vi igen stora delar av persongalleriet: den buttre Luther (Ving Rhames), den komiska reliefen Benji (Simon Pegg) och den överflödige Brandt (Jeremy Renner). Alla kvinnliga tillgångar har däremot förtidspensionerats, trots att de i regel varit yngst i sammanhanget. Därför är Rebecca Fergusons dubbelagent, påpassligt döpt till Ilsa Faust, ett välkommet men antagligen högst tillfälligt nytillskott.

Även om Rouge Nation inte når samma filmiska höjd som den första eller tredje filmen bjuds det likväl på en ofta underhållande åktur. I varje fall fram till filmens avslutande akt som dras ut på väl länge. När sluttexterna väl rullar är det således en tröst att nästa episod sannolikt låter sig väntas på i alla fall ett par år.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!