På grund av Nöjesguidens långa pressläggning har jag inte kunnat undgå att läsa alla hyllningar av Jessica Hausners film Miraklet i Lourdes.
Jag är i chock. Varför älskas den här filmen som är medioker när den är som bäst? För att det är en kvinna som har gjort den? Man vill säga duktig? För att den har långsamma klippningar och de pratar franska? För att även handikappade får vara med? Jämför de här idioterna med Lars von Triers Idioterna så ska ni få se på riktigt liv.
En ung supersmal kvinna åker till en kurort och får sin MS botad genom ett religiöst mirakel. Det är tveksamt redan där, att 2010 göra något pro-katolskt, eller religiöst överhuvudtaget. Hon blir botad, får en mans bekräftelse och blir sedan sjuk igen. Allt i Provence. Filmen förslår att Gud finns, tyvärr inte med glimten i ögat, utan med något stort och klumpigt, som en skylt som hålls fram med bokstäverna: SÅ DET KAN GÅ. Ett slags övertydlig ödets ironi som belönar den smalaste. Bland det mest fjäskiga jag har sett på länge.
